Bengt Olofsson vaknade tidigt den här morgonen och gick upp och satte på kaffe. Han skänkte en tanke åt alla de som idag har en vanlig måndag. För Bengt - eller Knacke som han av någon anledning kallas av killarna i bandet, är alla dagar ganska lika. Ännu några lediga dagar som snart följs av en helg i en turnébuss. Fast han är van. Bandet har funnits sen 1975 och har stor rutin på att fara runt på vägarna. Utan bandet hade Bengt inte klarat sig brukar han säga. Det har liksom blivit hans liv. Visst har det funnits annat, men livet har ibland känts lite ensamt. De kvinnor som passerat har snarare inneburit många än långa förhållanden. Det är inte det att han är en Don Juan, men alla år på scen har bjudit på många möten. Och med hans yttre har det snarare varit en enkel match än ett problem att få tjejerna på fall. Dock brukar förhållandena ebba ut efter ett par träffar. När det kommer fram att han bara är en helt vanlig och ganska trist kille bakom dansbandsfasaden brukar tjejerna bli besvikna och dra fortare än kvickt.

De andra killarna i bandet har lyckats med bedriften att skaffa sig familjer. Och har dessutom fått äktenskapen att hålla. Micke Bas (ja, han kallas faktiskt så) firade 25årig bröllopsdag i lördags och hela bandet var där och gratulerade. Rörande och fint tyckte Bengt som höll tal under middagen men tyckte att festen fick en sur eftersmak när han framåt småtimmarna ensam åkte hem till sin stora femrummare. Fast man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte som han brukar tänka när ensamheten svider som en klump lut i magen.

Det är ju ingen nyhet för grannarna att det bor en kändis i huset. Och det händer att småtjejer ringer på och vill ha autograf. Bengt brukar tycka att det är synd att de inte tar sina mammor med sig. Särskilt den lilla rödhåriga tjejen på tredje våningen. Hennes mamma skulle han gärna skriva autograf åt. Både här och där. Han har sett på den stora tavlan i tamburen att hon heter A. Rydén. A som i Alice tänker han, fast han vet inget säkert. Efter vad han kunnat se finns det ingen man innanför deras fyra väggar. Fast vad vet han? Man ser ju inte allt i ett såhär stort hus.

Ibland tänker Bengt på all framgång de haft och försöker vara glad och tacksam åt detta. Hade det inte varit för att de vann den där stora tävlingen och fick en hel TV-serie att visa upp sig i för fem år sen, så hade de kanske fortfarande harvat runt på småställena och spelat. Nu för tiden är det ingen idé att spela någonstans där det går in färre än några tusen personer.

Låtarna på svensktoppen har varit många genom åren och har gett alla i bandet en ekonomisk trygghet. De kammar in kosing genom att bara sitta och fika brukar Svenne säga. Svenne som på Mickes fest i lördags drog sin gitarr över huvudet och hade av samtliga strängar. "Det drabbar ingen fattig" vrålade Svenne och svepte drinken snabbare än någon hann säga groggvirke.

Mitt i frukostkaffet ringde telefonen. Bengt sneglade på nummerpresentatören som avslöjade att det var trummisen Lennart som ringde. "Knacke godmorgon" svarade Bengt hurtigt och tog på sig skojrösten och grabbjargongen. "Tjena Knacke, hur faan är det idag då, hö hö hö..." skrockade kompisen i andra änden. De småpratade en stund om den kommande helgens lilla turné och var sen båda rörande eniga om att de fixat många och fina överraskningar åt jubilarerna i lördags. Efter att ha ojat sig över den trasiga gitarren och dess ägares dåliga ölsinne kläckte plötsligt Lennart ur sig. "Ja, och du då, du som slog vad om att du ska lyckas bli hembjuden till Alice på trean innan december är slut, det ska bli ett sant nöje att få följa den historien! Hö hö hö! Annars vet du vad som gäller... sjunga i badbrallor i Globen i januari!".

Bengt svalde tre gånger och blev svettig i vecken i pannan. Det är så typiskt honom att bli styv i korken på festerna. Han reste sig från köksstolen och gick i i badrummet för att hämta en Treo.

Han hade inte slagit vad om att bjuda A. Rydén på middag. Utan om att hon ska bjuda honom på middag.

Hade han inte kunnat komma på något lite enklare? Ordna fred på jorden eller stoppa miljöförstöringen eller nått?

Nu hjälper det inte längre att stå och sjunga och vifta med ögonfransarna. Nu måste han själv ta initiativet. Något han inte gjort sen i femte klass då han bjöd upp Ulla på en skoldans. Och fick nobben.

Skriven av Susanne