Lena Fransson vek omsorgsfullt den sista linneservetten och la den helt perfekt bredvid tallriken på bordet. 22 kuvert. 22 blanka fina tallrikar, 22 par nyputsade bestick, 22 perfekt vikta servetter och 22 uppsättningar av alla glas som behövs när det är fest. Blommorna på bordet var kapade till perfekt höjd och den kritvita ärvda duken var klanderfritt struken. Det här skulle bli den mest perfekta festen i hennes liv. Inte vilken 40-års fest som helst. Ett stort avslut och en ännu större nystart.

Hon är tjejen som har allt. För tio år sen gjorde hon och kompisen Beata det stora klippet. De köpte den lilla inredningsbutiken Vardagslyx på Ringgatan och affärsidén och allt jobb gjorde dem rika som troll. Att sälja butiken var inget enkelt beslut, men nu var de ändå överens. Allt har sin tid och att jobba 7 dagar i veckan dygnet runt har sitt pris. Beata öppnade snabbt en liten nätbutik och vad Lena själv nu ska göra vågar hon knappt tänka på. Det är så spännande att nervositeten värker ändå ut i fingrarna när hon tänker på det.

Idag har hon gått runt och tittat på alla sina saker lite extra mycket. Saker ja. Prylgalen är väl bara förnamnet. Att kunna handla porslin, inredning och tyger till inköpspris och dessutom ha en stor lägenhet att stoppa in grejerna i, kan göra att man till slut har allt. Något som kan kännas härligt en tid men som efter ett tag gjort att Lena känner sig lite uppsvälld. Överflödet står henne upp i halsen.

Hon kikade in i det stora vitrinskåpet och beundrade samlingarna. Alvar Aalto. Efva Attling. Bertil Vallien. Kjell Engman. Favoriterna är många. Samlingarna stora. Hon tog ut ett av Attling-glasen, slog försiktigt av foten och tog på sig den vackra ringen. This is it tänkte hon och log för sig själv.

Efter att ha tagit emot den stora cateringbuffén satte hon på sig tofflorna och gick ner i trapphuset för att sätta upp den noga genomtänkta lappen. Brevet till grannarna. Brevet hon filat på i flera veckor och som var så genomtänkt att det inte lämnade någon som helst anledning till eftertanke. Nu är det bestämt. Stolt satte hon upp brevet på anslagstavlan innanför porten till huset. Rak i ryggen gick hon de tre trapporna upp till lägenheten och stängde sakta dörren efter sig.

Sådär ja.

Prick klockan 19.00 ringde de första gästerna på dörren. Helt oförstådda med vad som skulle hända under kvällen kramade och pussade de Lena och lämnade över presenter. En efter en ramlade de in och doften av parfym och förväntan spred sig i den pyntade och fina lägenheten. Champagnen var upphälld och gästerna försåg sig med glas och tilltugg. Här fanns allt man kunde önska sig. Och mer därtill.

Släkten och vännerna blandade sig och småpratade trevligt medan de väntade på att få gå till bords. Det minglades och många gick runt och beundrade tavlor och samlingar och en del inte helt avundsfria blickar kastades åt både det ena och andra hållet. Vem vill inte ha allt?

Värdinnan ursäktade sig med att hon skulle pudra näsan en sekund och låste in sig i det stora badrummet och ställde sig framför spegeln. Hon tittade på sig själv och log med hela ansiktet. Det är nu jag ska berätta tänkte hon och tog ett djupt andetag och bättrade på läppstiftet. Hon slängde en extra blick på sig själv i den stora spegeln när hon gick genom hallen. Den vackra silverfärgade klänningen satt så perfekt på henne och hon visste minst tre personer bland gästerna som skulle göra vad som helst för att få ha den på sig.

- "Varsågoda" kvittrade Lena och bjöd sina gäster till bords. På det stora bordet i matsalen var maten framdukad och den italienska buffén liknade ett konstverk där den låg på stora vackra silverfat. Allt var så perfekt. Det här var precis vad hon önskat sig.

När alla satt sig och fått glas och tallrikar fyllda med allt de kunde önska sig klingade Lena försiktigt med kniven i vinglaset och reste sig upp. Benen vek sig lite men snabbt tog hon ett djupt andetag och blev med ens lite stadigare. Med lite bruten stämma berättade hon sen det hon så länge planerat och längtat efter att få säga.

- "Kära mamma och pappa. Kära syskon. Kära, kära vänner. Välkomna hit och tack för att ni är här. Det här är min 40-års fest men också något som ni ännu inte vet om. Ni vet ju att jag länge känt att något saknats. Att jag har allt men ändå inget. När Beata och jag sålde butiken fick jag en idé som jag inte kunde slå bort. En tanke som nu blivit ett beslut. Jag har bestämt mig nu. Jag reser på lördag. Jag har fått en tjänst på ett barnhem i Angola och det är där kommer jag att leva mitt liv en tid framöver. Jag har packat en väska och den innehåller allt jag behöver. Resten är ert om ni vill. På fredag kommer en stor lastbil och hämtar allt som finns kvar och kör till Röda Korset. Men ta det ni vill ha och slit det med hälsan..."

Rösten svek henne några sekunder och hon kikade försiktigt runt på gästerna som satt knäpptysta och minst sagt chockade.

Tystnaden bröts efter en stund av att hennes pappa ställde sig upp och lyfte glaset för en skål.

Skrivet av Susanne