När Sven Engberg gick till jobbet den här morgonen hängde han lite med huvudet. Kära fru Marianne var gravt missnöjd. Han visste det. Han kände det på sig. Det är inte så svårt att känna saker på sig tycker Sven för Marianne är alltid tydlig i sitt missnöje. Hon är tydlig i alla känslor. Arg eller ledsen. Glad eller sur. Man behöver liksom inte undra. Man märker.

Att glömma bort någons födelsedag är inte det bästa man kan göra, men han har ju kommit ihåg alla andra 49 som hon gått igenom sen de träffades. Ja, hon hann med 20 födelsedagar innan de träffades på den där bryggan en midsommar för 49 år sen. Alla födelsedagar har han kommit ihåg sen dess. Utom den här. Ja och så missade han visst en när han var med herrklubben i Sveg för 14 år sen också. I alla fall så sa Marianne så i morse. Vad vet han? Han minns väl inte det. Han har ju jämt göra med att komma ihåg att gå till jobbet. Kan man bli lite senil när man precis har fyllt 64? Är inte det lite tidigt? Marianne är ju äldre, men hon minns minsann allt. Hon minns till och med vilka bröllopsdagar Sven har kommit ihåg och inte.

Det skulle vara enkelt att köpa något fint på vägen hem från jobbet tänkte Sven medan har stod och väntade på bussen den här kalla morgonen. Bussen kommer alltid prick klockan 06.43 men av någon anledning står han alltid där minst tio minuter innan bussen kommer. Det är bra att vara i god tid menar Sven. Förutom när det gäller att köpa födelsedagspresenter då tydligen.

Marianne blev så ledsen. När väckarklockan ringde stängde han av den och gick upp. Han märkte att hon var vaken men ville inte störa henne. Hon har ju sovmorgon alla dagar. En del kallar henne pensionär men själv tycker hon att semesterfirare låter bättre. Det är så hon säger att hon har det. Semester.

Sven brukar inte väcka henne innan han går men i morse var hon redan vaken. Intet anandes tassade han upp och gjorde sig i ordning. Precis som han brukar. En snabb frukost, tvätt och tandborstning och sen på med ytterkläderna. Plötsligt hörde han sin fantastiska fru ropa "Du har väl inte glömt något". Stel som en pinne föreslog han att det var brevet till Försäkringskassan han hade glömt och vände in till köket för att hämta det på köksbordet. Visserligen var brevet glömt där, men det var tydligen något annat sa Marianne. Plötsligt slog det honom. Åh nej! Födelsedagen! Att han inte ens kommit på det igår när Marianne sa att hon bjudit över barnen på fika till kvällen. Inte ens då förstod han. Nu fick han stå där och skämmas med rocken på sned och med oknutna skor.

Han kände sig rutten. Sådär rutten som man bara känner sig när man glömt något riktigt kärt. För det är inte det att han inte bryr sig om henne. Nä, han skulle göra allt för sin fru. Hon är den mest perfekta varelsen på jorden och varje dag frågar han sig hur han ens skulle kunna leva en minut till om hon inte fanns för honom.

Han borde komma på något bra. Han borde överraska henne och bjuda ut henne. Ge henne all sin tid och ägna sig åt sånt som hon tycker är kul. Hon tycker ju så mycket om konst. Gå på konstutställning. Överraska henne med en tavla. Äta lunch inne i stan. Promenera längs sjön. Dricka kaffe på det mysiga caféet som hon alltid suckar om när de ilar förbi där på väg till Konsum. Han borde ägna sig åt henne.

Plötsligt bromsade bussen in framför Sven och han klev på. Väl på bussen märkte han att han stod och höll i soppåsen. Men var var då hans portfölj? Hans plånbok! Busskortet! Busschauffören skrattade vänligt och sa att han kan få åka med gratis in till stan. Men Sven måste ju ha sin portfölj. Hur ska han annars komma in på jobbet? Han tackade ändå chauffören för erbjudandet och klev av bussen igen.

På väg in genom porten slängde Sven ett öga på anslagstavlan. Han såg en handskriven lapp och eftersom han ändå skulle komma för sent till jobbet kunde han ju likaväl läsa lappen.

Nyfiken och lite girig klev Sven in i hissen och tryckte på knappen till tredje våningen. Väl uppe såg han att dörren till Lena stod öppen. Han hörde prat inifrån. Försiktigt knackade han i väggen bredvid dörren och klev på. Lena kikade ut från köket och hälsade glatt på Sven. De känner varandra ganska väl då de båda är med i bostadsrättsföreningen. "Gillar inte Din fru tavlor?" tipsade Lena och tog med Sven in i vardagsrummet. Där hängde flera tavlor och han fick genast syn på en som föreställde ett litet café i Paris trodde han minsann. Ett lite äldre par som sitter och fikar och äter bakelser. Förläget undrade Sven om han verkligen fick ta den helt gratis. Lena menade att det fick han alldeles säkert, men om han ville ge något kunde han skänka en liten peng till Röda Korset. Sven tog ner tavlan från väggen, kramade Lena och lämnade sen lägenheten för att åka upp och hämta portföljen.

I hissen på väg upp till sjätte våningen fick han plötsligt en idé. Han slet upp mobiltelefonen ur innefickan, ringde upp kontoret och väste lite hest till personalansvariga Siv att han tyvärr var sjuk idag. Låste upp dörren till sin lägenhet och smög in till sovrummet där frun och låg och drog sig. "Grattis kära hustru, idag är det Din dag och Du får önska Dig vad Du vill" viskade han ömt i hennes öra och lämnade fram tavlan.

Marianne sken upp som en sol medan hon tårögt viskade "Åh, då hade Du inte glömt bort mig i alla fall...".

Skrivet av Susanne