Det blippade till i hjärtat på Magnus Vikman när han hörde ytterdörren slå igen. Där försvann hon ut. Ljuvliga Marie. Denna fantastiska kvinna som han träffade bara för några dagar sen. Magnus och den ständige följeslagaren Björn var ute på sin obligatoriska fredags-afterwork och plötsligt stod hon bara där. Magnus hade aldrig sett något liknande. Så perfekt. Hon var inte alls perfekt på det sättet som man menar med ett perfekt utseende. Näsan var lite sned och munnen lite för liten för att liksom passa ihop med det övriga. Håret var inte alls blont som han brukar säga att tjejers hår måste vara. Dessutom alldeles för kort. Men han hade ändå aldrig sett något liknande. Hon var så perfekt. Som klippt och skuren för honom. När han såg henne blev han stel och kände att han bara måste ha henne. Det var så starkt. Så tydligt. Att det var Hon som stod där. Hon som han väntat på. Letat efter. Längtat efter. Drömt om.

Hennes sätt att bära handväskan. Hennes sätt att dricka upp drinken han bjöd henne på. Hennes konstiga dialekt och bleka hy. Hennes lite för stora fötter som inte alls passar ihop med den så späda kroppen. Hennes öron som står ut lite. Den sneda framtanden. De korta naglarna som hon förmodligen biter lite för mycket på. Den lite skrynkliga blusen med en liten kaffe(?)fläck nedtill. Det gurglande skrattet. Så perfekt. Så fulländat. Som ur en dröm. Som i hans fantasi. Som i en saga. Fast på riktigt. Där var hon. Livs levande. Den mest fantastiska. Någonsin.

Hon var inte lättövertalad på något vis. Hon höll inte med om att de måste träffas dagen efter över en middag. Han fick tjata. Och gå i god för att han är en bra kille. Liksom övertyga. Liksom bevisa. Och när han sa att han kände att de var som gjorda för varandra skrattade hon bara lite nonchalant. Som att hon fått höra det så många gånger förut. Till slut var det hennes kompis som sa att nu fick hon skärpa sig.

Till slut gick hon med på att bli utbjuden och dagen efter bjöd han henne på trerätters på den trevliga lilla italienska krogen i korsningen Drottninggatan Upplandsvägen. Aldrig någonsin har han varit så nervös som klockan 20 i lördags. Nervositeten for runt som eld i kroppen och händerna och armarna värkte av nervfeber när han stod och väntade på henne utanför restaurangen. Han kände sig förlamad. Många tankar gick runt i huvudet och han hade svårt att tänka klart. Nervositeten var så stark att han hade svårt att stå upprätt.

Middagen avlöpte väl och vad god och helt fantastisk. Aldrig förut hade mat smakat så gott men varit så ointressant. De hade så mycket att prata om. Det fanns så mycket att säga och så många frågor och nyfikenheten så stark att den nästan gick att ta på. Den mysiga stämningen ihop med vinet och sällskapet fick Magnus att känna att detta var det lyckligaste han varit med om.

Sen den här kvällen hade de träffats varje dag. Hon flyttade i stort sett in i söndags. Nu när han låg i sin säng och hörde hissen åka ner med kvinnan i hans liv i kände han sig så fulländad. Han behöver inget mer nu.

Nu har han allt.

Skrivet av Susanne

Stort grattis till Anette i Västerås som vann svamparna i gårdagens utlottning (genom gammal hederlig lottdragning). Du har ett mail från mig i Din brevlåda!
Tack alla ni som skickade in era önskelistor och som ville vinna. Jag hann inte med att svara på alla mail, men det var många bra saker ni önskade er! Mest av allt önskade ni er lugn och ro. Hoppas att ni får det!