Maj Gunnarsson gick tungt uppför de fyra trapporna till sin lägenhet. Varje steg kändes som att bestiga ett högt berg. Ändå tar hon aldrig hissen. Hon påstår att det är därför hon har så läckra lår. Fast just nu kände hon sig allt annat än läcker. 8 timmar i charken på ICA och en frän doft av rökt skinka i håret får inte Maj att känna sig attraktiv.

De tunga matkassarna släpade i golvet när hon gick de sista metrarna fram till sin dörr. Medan hon satte i nyckeln i låset och vred om funderade hon lite över den stora lastbilen som stod utanför huset nu när hon kom hem. Hon hade sett en lapp om att den magra tjejen på trean skänker bort allt hon äger och har och att hon tydligen ska flytta utomlands. Skvallertanten på sexan sa i förrgår att hon hade hört att tjejen hade träffat en rik man från Frankrike och nu skulle flytta in i hans vingård. Men hon har aldrig levererat någon sanning förut så hennes historier tror inte Maj nämnvärt mycket på.

Medan Maj skalade potatisen och kokade korven tänkte hon på julen som snart står för dörren. Hur ska det bli? Förra julen var en katastrof och den här kan bara bli bättre. Hon tackar sin lyckliga stjärna varje dag för att hon kastade ut Börje den där kvällen i januari. En karlslok i sina värsta år som inte gjorde annat än ställde till det. Sånt betackar sig hon för. Tack, men nej tack. Att hon fallit för honom på danskursen är väl inget hon direkt är stolt över, men vad gör väl det? Han kokade i alla fall goda kroppkakor tänkte Maj medan hon tog fram den stora bunken med brunkål ur sitt kylskåp.

Korven och potatismoset la sig som bomull i magen och efter att hon diskat av allting och noga torkat och satt in i skåpen värmde hon på lite glögg och satte sig i vardagsrummet och la upp fötterna på bordet. De långa smala benen blev ändå allt lite svullna efter en dag på jobbet. Hon njöt av ensamheten och tystnaden och tänkte att hon ju har det väldigt bra egentligen. Det enda som fattas är lite sällskap.

Någon familj har Maj aldrig hunnit skaffa sig. Ungdomsåren försvann i ett nafs och alla år som dansös gjorde att åren gick. Plötsligt var hon gammal, bortglömd i dansvärlden och ensam. Ja, hon träffade ju Börje ett tag förstås, men något vidare sällskap eller någon att hålla i handen var han ju faktiskt aldrig.

Inte för att ensamheten tynger henne, men ibland kan hon känna ett behov på det sociala planet. Vännerna är absolut inte få och det händer att hon tackar nej till kalas och partyn bara för att hon inte har lust. Men julen... den vill hon inte fira ensam. Där går gränsen.

På Majs 62-årskalas häromveckan gjorde vännerna klart för henne att julen var något som de tänkte fira för sig. Alla har familjer, traditioner, måsten och tvång kring jul och tyvärr kunde inte Maj få följa med varken till Sälen, Sivs barnbarn eller Oves före detta. Inte gör det Maj något, men visst hade det varit kul med lite sällskap till sillen.

Efter ytterligare ett par muggar glögg och en halv burk pepparkakor kom Maj på en idé. Hon kanske skulle ta och ställa till med julkalas för grannarna? Det kanske finns några i huset som vill komma på knytkalas?

Skrivet av Susanne