Annika Rydén letade hysteriskt i handväskan efter sin plånbok. Läppstift, tamponger, anteckningsblock och pennor ramlade ut och rullade ut över hallgolvet. Annika svor och gormade och vrålade att det alltid måste vara något som jävlas, varenda jädra dag! Att man aldrig kan få slappna av. Att man inte ens kan få lugn och ro en söndagsmorgon. Nä, då ska man surt förstå att man tappat bort sin plånbok också. Lilla Elsa kammade själv sitt röda lockiga hår, tittade på sin mamma och sa med barsk stämma "Man får inte svära! Nu får du tvätta munnen med tvål".

Det blev en sen kväll igår. Julbord med jobbet och Annika var inte sen att hänga på ungdomarna på disco efteråt. Det var länge sen hon dansade sådär. Jocke på lagret bjöd upp henne mest hela tiden och det var rent tydligt att han är väldigt intresserad. Det var länge sen Annika upplevde att hon var intresserad av någon. Hon minns inte ens när hon var det senast. Elsas pappa försvann ur bilden lika snabbt som han dök upp och vore det inte för Elsa hade hon nog förträngt honom för länge sen. Elsa frågar sällan efter sin pappa men visst undrar hon varför alla på dagis har en utom hon. Albin har tydligen två säger Elsa. Ja, så kan det ju också vara. Annika vände upp och ner på tvättunnan och Elsa var inte sen att hjälpa till att leta.

Med lätta svettningar efter för mycket vin igår och på tok för mycket köttbullar och rödbetssallad klädde Annika på sig själv och Elsa för att åka iväg till polisen och anmäla plånboken försvunnen. Det hade inte känts bra när hon fått låna småpengar till bussen ur Elsas spargris. Men ingen plånbok inga pengar. Hon hade fått svära eden för att övertyga Elsa om att pengarna skulle komma tillbaka.

De gick långsamt de tre trapporna ner till porten och mötte där en granne som just kommit in och som noga torkade av stövlarna på mattan. Annika hälsade artigt och öppnade porten. "Heeej, vad heter du?" frågade Elsa mannen, ställde sig mitt i vägen för honom och drog ärmen på jackan över den lite snoriga näsan. "Jag heter Bengt" svarade grannen och log först mot Elsa innan han kikade under lugg mot Annikas håll. "Kom nu Elsa" ropade Annika. "Hur gammal är du då" frågade Elsa nyfiket utan att röra sig en centimeter. Grannen försökte försynt tränga sig förbi Elsa men hon frågade envist igen om åldern och ville inte ge sig förrän hon fått ett svar. "Vart ska du då" frågade hon sen och väntade inte på svar innan hon muntert kvittrande berättade att de skulle till polisen minsann för att mamma tappart bort sin plånbok.

Grannen hajade till och mumlade "En plånbok? Det hittade jag just en här utanför porten... kanske den är din"?. Han tog upp den ur fickan och räckte fram den till Annika som överlyckligt konstaterade att det visst var hennes. "Men jösses vad glad du gör mig, hur ska jag kunna tacka dig för detta". Generat mumlade grannen Bengt att något särskilt behövde han alls då inte ha för detta utan var bara glad att den kommit till rätta och nu skulle han minsann kila upp till sig.

"Va?" skrek Elsa "hade han snott den mamma, hade han det? Mamma, hade han snott den?".

"Kom nu Elsa, vi går och köper lite godis fast det är söndag" sa Annika och tog sin dotter i den snoriga ärmen och gick ut genom porten.

På kvällen satt Annika och tänkte på att hon nog borde ge grannen något för besväret. Hon hade ju inte ens hunnit spärra sina kort och så stod han bara där med plånboken i fickan. Vilken tur. Vad snällt. Och han verkade trevlig. Och såg snygg ut faktiskt. Hon har sett honom flera gånger förut och han hälsar alltid så trevligt. Ingen tjej har synts till men ofta en massa kompisar.

När hon frågade Elsa om hon tyckte att de skulle ge grannen en present tyckte Elsa att han kunde få en smäll eftersom han snott plånboken. Det var visst inte enkelt att förstå hur det var.

Rätt som det var kom hon på en idé. "Kom Elsa" ropade Annika, "ta på dig skorna!". De sprang ner för trapporna ner till porten och läste på skylten. Elsa hade tjatat hela eftermiddagen om att tjuven hette Bengt. Bengt, Bengt, Bengt... vem kunde det vara? "B. Olofsson våning 5" måste det vara tänkte hon och skyndade sig att dra med sig Elsa in i hissen och åkte upp till femman.

När de klev ur hissen möttes de av musik på hög nivå och lite snopet upptäckte Annika att det kom just från B. Olofssons dörr. "Må det vara rätt nu" tänkte hon medan hon ringde på. "Mamma, bor tjuven här?" viskade Elsa tyst och ställde sig bakom Annika och höll krampaktigt i hennes kjol.

"Men hej!" utropade Bengt överraskat när han öppnade dörren och såg vilka som var där. "Kommer ni? Vad trevligt! Kom in om ni vill, här är ett fasligt liv... killarna i bandet är här och vi spelar lite och dricker glögg...". "Hjääälp" skrek Elsa och gömde sig under Annikas kjol.

Väl innanför dörren hörde de ett fasligt skrålande inifrån vardagsrummet. Annika försökte att inte titta för mycket trots att det var första gången hon var inne i en lägenhet som inte var hennes i huset. Det här var allt annat än hennes lilla tvåa med kokvrå. Hon snubblade till över en kasse med öl och fnissade lite när Bengt förklarade att såhär är det minsann inte alltid hemma hos honom på söndagskvällarna.

"Jag tänkte bara fråga en sak" sa Annika försiktigt och trasslade ut Elsa ur kjolen. "Jag undrar om jag kan få bjuda på middag för besväret med plånboken".

Ett fasligt vrål hördes inifrån vardagsrummet. Sen hörde hon någon som ropade "Faan! Där rök badbrallorna i Globen Knacke!".

Skrivet av Susanne