Judith Gran satte ner kaffekoppen och tittade ut genom köksfönstret. Idag var den stora julstädningsdagen enligt gammal och kär tradition. Julen ska känna sig välkommen och hemmet ska skina till Nobelfesten. Det hade Judith lärt sig redan som liten. Judith minns det som igår. Hur hennes mamma for runt och städade och fejade och hur de sen på Nobeldagen satt samlade och åt en sjusärdeles fin middag. I ett hem som var så skinande rent att man kunde spegla sig i köksluckorna.

Judith fyllde 83 år för en vecka sen men är pigg och glad och känner sig nöjd varje dag som hon kommer ur sängen. Allt för många av de gamla vännerna har gått bort och ibland känner hon sig ensam. Det var trevligt och kärt så länge Evert levde. Varför skulle han gå och dö så himla tidigt? Vad är det för liv man har när ens man inte kan få leva längre än till 67 års ålder? Sen får man sitta där själv. Dottern Marianne flyttade till Amerika för tre år sen och har för länge sen meddelat att hon inte kommer hem till jul men att mamma väldigt gärna får komma till dem och fira en amerikansk jul med Coca Cola och Tomten i skorstenen. Men Judith betackar sig. Flyga flygmaskin är inget man gör om man vill leva tänker hon.

För leva vill hon verkligen. Hon tänker bli hundra. Minst. Om det bara inte vore så ensamt. Och ibland blir hon lite trött. Och så har den där förgrymmade yrseln kommit tillbaka också. Den är nästan värst. Och känns lite otäck.

Fast idag är det full fart på Judith som sagt. Lägenheten ska storstädas. Golven ska torkas, avloppen rensas, kristallkronan dammas av och kopparbyttorna putsas. Få saker får Judith på så bra humör som städning. Hon drog fram hinkar och svabbar och i med hett vatten och såpa. Och så satte hon igång.

Badrummet är det viktigaste av allt tycker Judith och därför börjar hon alltid med det. När Marianne var liten tog de alltid ett julbad dagarna före jul och då skulle man enligt tradition dricka julmust och äta pepparkakor i badet. Det var länge sen nu och hon tänker på det ibland men det blir inte av att hon gör det själv. Fast det gäller att vara beredd, man vet aldrig när man blir julbadssugen sa Judith högt för sig själv och sträckte sig in under badkaret för att komma åt att rensa avloppet. Det är tur att hon är så smal så att hon når. Det blir ju lite si och så med maten när man bor ensam. Det smakar inte att äta ensam tycker Judith. Förr var hon mer en gourmet som åt delikatesser från den fina saluhallen inne i stan. Dit åkte de alltid dagarna före jul och handlade korvar, syltor, sillar och ostar. Evert var så förtjust i den där lite rökta korven med en aning smak av enbär. Judith kan köpa en bit ibland även nu för tiden och äta den för Everts skull. Som att det skulle göra honom mätt och belåten även i himlen. För där är han och väntar på henne, det vet hon med all säkerhet.

Hon stoppade in de små handdukarna i tvättmaskinen och vred om vredet. 60 grader vittvätt minsann. Jo, för egen tvättmaskin har hon. Det såg Marianne till att skaffa till henne innan hon emigrerade till Amerikat. En härlig lyx kände Judith när hon för första gången tvättade tvätt i alldeles egen tvättmaskin när hon just fyllt 80 år. Hon stod kvar en stund och såg på när handdukarna först blev våta av vattnet och sen åkte runt runt i maskinen. Det hemtrevliga surrandet från maskinen fick Judith att le och känna sig nöjd.

Just som Judith skulle kliva ut från toaletten för att gå in i köket och vila sig en aning halkade hon till på en våt fläck under handfatet. Hon hann få tag i handfatskanten och lyckades klara sig från att slå i huvudet. Men plötsligt satt hon där på rumpan på golvet och ena benet hade hamnat under henne. Hon kände sig lite yr och fick sitta kvar en stund för att försöka fundera ut hur illa hon hade skadat sig. Allting gick runt runt i huvudet och hon tog sig för pannan och ojade tyst för sig själv. Det var nog ingen större fara med henne. Hon tog åter tag i handfatskanten och hävde sig upp. Jo då, benen bar och armarna verkade fungera som de skulle. Yrseln lugnade sig och hon tog ett stapplande steg ut ur badrummet. Det gick bra ända tills hon skulle stödja sig på högerfoten. Den som hamnat under henne i fallet. Av var den då rakt inte, men nog hade den fått sig en knäck. Försiktigt stapplade hon iväg mot köket och höll sig i byråar och dörrhandtag för att kunna hålla balansen. Att detta skulle hända just idag. Den viktigaste städdagen av dem alla.

Medan hon försiktigt och med ett stapplande steg i taget gick genom hallen fick hon syn på ett brev på hallmattan. Posten brukar inte komma förrän vid lunchtid och nu var klockan bara kvart över tio. Judith blev nyfiken och böjde sig försiktigt ner och tog upp brevet. "Judith Gran" stod det med sirliga bokstäver på kuvertet. En gammal handstil. Som att hon skrivit det själv.

Hon haltade iväg in i köket och satte sig på en köksstol och rev upp kuvertet. En inbjudan.