Asta Hemmingsson lägger sina lite tunga ben över sängkanten. Det är åtta dagar kvar till julafton och hon har mycket kvar att göra i sin skoaffär på Rosengatan 14. Trots sina 82 år känner hon sig väldigt pigg och vill inte lämna över affären till dottern Gunilla. Hon kan ju inte känna skillnad på riktigt skinn och konstgjort skinn. Det värker i benen, det har blivit många långa dagar bland skokartongerna, det är tur att det bara är jul en gång om året.

På stolen bredvid sängen hänger redan den välstrukna dräkten. Den har många år på nacken, men passar fortfarande. Hon fäster det gråa tunna håret i en knut med några hårnålar, tar några försiktiga steg ut mot köket med hjälp av käppen som står lutad mot byrån. Termometern visar tre minusgrader och hon tänker att hon nog får ta på sig mössan idag, trots att den förstör frisyren lite grann.

Trots att det bara är en liten kort bit till affären tar det sin lilla tid för Asta att gå dit. Benen är extra tunga såhär på morgonen och det blir inte bättre av kylan. Kylan biter i öronen, för trots minusgraderna ligger mössan kvar på hatthyllan.

Hon låser upp dörren och tänder lamporna. Det är 50 år sedan hon första gången jobbade i affären, då var det hennes pappa som ägde den. Efter hans död tog Asta och hennes man Harald över. Hon slår på radion och hinner precis höra väderrapporten som utlovar snö och halka till kvällen.

Bakom disken finns det lilla köket. Det är precis så stort att en kaffebryggare, en spis med två plattor, ett fyrkantigt bord och en liten kyl med frysfack får plats. Hon minns all välling hon värmt upp till Gunilla när hon var liten och låg och sov bakom disken. Limpsmörgåsar med tunna skivor hushållsost som hon har ordnat till Gunilla efter skolan. Eftersom Harald alltid jobbade sent kom Gunilla till affären efter skolan, åt några limpsmörgåsar och gjorde sina läxor. När hon blev äldre ville hon hellre följa med någon kompis hem efter skolan. Asta sätter på kaffebryggaren och tar fram några skorpor. Tittar ut över affären och tänker att hon kanske skulle ha hängt upp mer julpynt i fönstren, men affären bredvid har så mycket att det räcker och blir över för hela torget. Hon är inte så förtjust i sådant där blinkande julpynt, speciellt inte när det blinkar i olika färger.

Doften av kaffe sprider sig i köket och Asta tittar på klockan och ser att det snart är dags att låsa upp dörren, men hon hinner dricka lite kaffe innan klockan blir 10. På köksbordet ligger några reklamblad som kom med gårdagens post som hon inte hann läsa. Hon tar fram glasögonen ur väskan och där ligger också inbjudan till knytkalaset på julafton. Det är fyra dagar kvar innan hon ska svara på om hon ska komma eller inte. Gunilla skulle nog bli besviken om hon inte kom hem till dem som hon brukar på julafton. Men det skulle nästan vara skönt att få gå hem till grannen istället. Slippa sitta bredvid Gunillas svärföräldrar som ändå inte hör något, barnbarnen är så stora att de inte är så intresserade av att fira jul i alla fall, de vill bara ha det årliga kuvertet med tusenlapparna i julklapp. Det skulle ju vara spännande att fira jul med andra, smaka av deras mat. Kanske är det någon som tar med sig något annat än den vanliga julmaten!? Hon sitter där och funderar så länge att hon missar att klockan passerat 10 med flera minuter. Försiktigt tittar hon ut från det lilla köket, och hon ser i alla fall inte att det står någon utanför dörren och väntar på att hon ska öppna. Tassande tar hon sig mot ytterdörren, låser upp och vänder på skylten som nu berättar att det är öppet och inte stängt. Hon hälsar på den trevliga mannen som har godisaffären bredvid. Förra året kom han in kvällen före julafton och bjöd på godis från hans hemland, nu minns hon inte vilket land han kom från, men det var något arabiskt land, det är hon säker på i alla fall.

Det dröjer innan första kunden kommer. En man med hatt som köper duntofflor till sin fru. Han ber om att få tofflorna inslagna och Asta nästan njuter av att rulla ut det röda lite glittriga pappret. Gunilla klagade alltid över att hon använde för mycket snöre på paketen, men vackra paket gör kunderna glada, och glada kunder kommer tillbaka. Det lärde hon sig av sin pappa när hon var liten. Mannen tackar för sig, säger god jul och det pinglar till i dörren när han går ut. Hon plockar med röda lackskor för barn, de har sålt bra innan jul och hon borde gå ner i källaren och hämta fler, men då hör hon inte om det kommer in någon i butiken. Hon bestämmer sig istället för att ta en kopp kaffe och några skorpor. Äta riktigt lunch såhär mitt på dagen har hon aldrig gjort, hon blir bara så trött och seg. Det känns skönt att sätta sig ner, benen värker efter förmiddagen. Trots att det är mitt på dagen och mitt i veckan har det varit ganska många kunder, under lunchen var det nästan fullt i butiken en stund. Trots att hon har fotriktiga skor i riktigt skinn värker fötterna, hon tar av sig skorna och det är skönt att kunna vicka på tårna. Kaffet blev lite för varmt och hon bränner sig lite på tungan. Härifrån kan hon se ytterdörren och skulle hon titta bort för en liten stund skulle hon höra när klockan i dörren pinglar till.

Men helt plötsligt står han bara där, mannen från godisaffären. Han ler snällt och Asta förstår inte hur han kunde komma in i affären utan att hon märkte det. Har hon somnat? Han ber att få hjälp med ett par skor till sin dotter och Asta börjar direkt tänka på de röda lackskorna.

Men hon kan inte släppa tanken… Hade hon somnat?

Skrivet av Therese