Esmeralda Wiik Sundlöf dammade av spåkulan och tog ett djupt andetag. Om en halvtimme kommer en kund. Eller kund och kund, hon kallar dem egentligen besökare. Eller i alla fall att det är folk som kommer på besök. Hon har sin mottagning i det stora rummet mitt emot köket och på väggarna hänger mörka blanka tyger i lager på lager och överallt står doftljus och rökelser och pyr och doftar ljuvligt. I alla fall om man frågar Esmeralda.
Egentligen heter Esmeralda Lena. Fast hon bytte namn i samband med att hon öppnade sin mottagning. Man kan inte heta Lena om man ska vara spåtant tycker hon. Ingen i familjen kallar henne Esmeralda. Hennes pappa tycker att det mest är tjafs att byta namn i vuxen ålder men det spelar inte så stor roll. Han kan kalla henne vad han vill, han är så bra ändå.

Det är inte det att hon på riktigt tror att hon kan spå. Det är bara det att hon har en känsla av att hon kan påverka människor till det bättre. Hon utger sig inte för att vara varken särskilt synsk eller att hon kan se in i framtiden, hon bara tror att hon genom att ha folk på besök hos sig kan få dem att ta fram det bästa ur sig själva. Att liksom välja den väg de vill gå och omedvetet föra sig själva framåt mot det de drömmer om. Fast vad kallar man en människa som gör sånt? Spåtant har fått bli titeln för det hon jobbar som ändå. Ingen har någonsin frågat hur hon grundat sin titel. Folk är bara nöjda och glada.

Hon brukar lägga upp sina mottagningar som så att hon bjuder besökaren på te och en liten smörgås. Det värmer liksom upp besökaren. I samband med detta frågar Esmeralda om det är något särskilt som besökaren önskar få veta om framtiden. I detta kan man sen alltid utläsa vad personen drömmer om. Frågar han eller hon om sitt förhållande kan Esmeralda enkelt höra om personen tycker att förhållandet är bra eller dåligt och om han eller hon själv vill leva i detta eller inte. Sen är det inte svårt att uttala sig.

En enda kund har klagat och påstått att Esmeralda inte varit någon riktig spåtant. Fast det beror nog mest på att hon fick ett jobbigt svar som lösning på sitt problem. Man kan inte alltid bli nöjd med de råd man får. En del saker är ju jobbiga att ta tag i och det är inte kul att få höra att man kanske borde lämna sin man och hitta någon ny. Damen som skällde på henne hörde av sig efter ett halvår och bad om ursäkt och berättade att hon nu träffat en ny kärlek i sitt liv. En kvinna. Jo, för damen var inte det minsta intresserad av män egentligen, det märkte Esmeralda direkt. Men se det örat ville kvinnan inte höra på inte. Det var det värsta hon hade hört sa hon. Jo, minsann. Fast sen ringde hon alltså upp och berättade att hon nu var tillsammans med sin Friskis & Svettis-ledare och var lyckligare än någonsin. Jo då minsann. Vad var det Esmeralda sa?

Ofta kommer det unga människor till mottagningen och ber om att få veta om de någon gång i livet kommer att få möta den stora kärleken. Esmeralda är övertygad om att den stora kärleken finns för alla men att det finns människor som inte öppnar sig och därför har stängda dörrar när prinsen eller prinsessan rider förbi. Så ska det inte vara. Man måste vara mottaglig. Och beredd. Hon är helt säker på att om man öppnar upp sig och är redo så får man det man vill fortare än man kan ana. Det man söker finns oftast bakom hörnet brukar hon säga och det är en livsfilosofi hon grundar på egen erfarenhet. Tänk så många år hon själv gick och kände sig ensam och trodde att kärlek och förhållanden bara var för andra. Sen fick hon ett slags uppenbarelse när hon läste en artikel i en tidning om en kvinna som en dag provat att öppna upp och välkomna allt positivt som kom i hennes väg. Damen i artikeln gifte sig tre månader senare med sin granne. Någon granne har inte Esmeralda gift sig med, men hon har nu dejtat José i fyra månader. José som har kiosken intill huset där hon bor. Fantastisk man.

Esmeralda skulle aldrig få för sig att svara på frågor om sjukdomar och död. Alla ska vi dö och det är inget att göra något åt, brukar hon säga. Hon vill snarare fokusera på det som man kan göra med sitt liv innan man gör det. Det har kommit damer som varit över 80 år till mottagningen och velat prata om kärlek. Sånt älskar Esmeralda. Folk som lever i 190 till "the bitter end".

Hon tittade på klockan och fick plötsligt bråttom. Om fem minuter kommer en besökare. En man skulle det vara, det mindes hon. Hon tittade i sin kalender och såg att hon bokat in en Magnus Vikman. När han hade ringt och bokat tiden hade han nämnt att han bodde i samma hus som Esmeralda. På våningen ovanför. Hon har ingen vidare koll på sina grannar men kanske kunde det vara den där supersnygga killen som alltid är så propert klädd. Hon kunde alltid hoppas.

På exakt rätt klockslag ringde det på dörren och Esmeralda gick och öppnade. Nog var det den snygge killen på våningen ovanför som stod där alltid. Esmeralda blev generad och tyckte sig kunna se en rodnad även på besökarens kinder. De tog i hand och hon visade honom in i rummet. Esmeralda serverade honom te och bjöd honom på en liten smörgås och frågade om det var något särskilt han funderade på som han ville ha hjälp med. "Ja" sa Magnus. "Du förstår, jag har träffat en så otroligt härlig tjej och jag vill veta om det kommer att hålla mellan oss... det har gått så fort och jag är rädd för att det går för fort...". "För fort för vem?!" frågade Esmeralda och ställde ner sin tekopp och tänkte att det här blir ett av de enklaste samtalen. Han vill bara ha bekräftelse. Bekräftelse på att han ska våga göra som han själv vill och följa sitt eget hjärta. Det enklaste svaret av dem alla.

Skrivet av Susanne