Marie Ljungström satt vid fikabordet på jobbet och lyssnade på sina kollegor som pratade om allt de har kvar att göra före jul. Den ena har det värre än den andra. Tycker de själva. Marie tycker att de verkar lite överspända och hysteriska och sitter tyst och doppar sin pepparkaka i kaffet medan Birgitta på ekonomiavdelningen gnäller på om hur lite hennes man hjälper till där hemma. Egentligen skulle Marie vilja ställa sig upp och skrika åt dem att hålla tyst. Hon orkar inte höra. Hon orkar inte sitta där och lyssna på deras gnäll om vem som har den lataste mannen och vems barn som stökar till mest hemma. Har de inget kul att berätta? Tur att det är eftermiddag och bara en timme kvar att jobba.

Kollegorna är väldigt krävande. Det tycker Marie. De tycker å andra sidan att hon som bor och lever ensam har all tid i världen att jobba över, pyssla med det där lilla extra på kontoret inför julen, springa små ärenden på fritiden (hon ska ju ändå in till stan och handla) och så vidare och så vidare. Och Marie säger inte nej. Aldrig någonsin har hon sagt nej. Någon gång har hon sagt "Jag vet inte" när någon bett henne om något men sen har det alltid slutat med ett ja. Folk vet hur de ska göra tänker hon.

Det har alltid varit såhär. Så länge hon kan minnas. Nej finns inte i hennes vokabulär. Jo förresten, om någon säger "Men är det säkert att det inte blir något besvär" för då kan Marie enkelt och lätt svara "Nej, nej!! Tänk inte på det."

Pepparkakorna smulades sönder i kaffet och en stor klumpig pepparkaksgegga ramlade ner rakt i knät på Marie just när hon skulle ta den sista tuggan för att sen gå in på sitt rum och jobba vidare. Birgitta och de andra skrattade högljutt och överdrivet och frågade om hon behövde en haklapp. Ha ha ha. Ho ho ho. Så roligt. Ingen erbjöd sin servett eller gick och hämtade disktrasan. Marie som har all tid i världen kan ju lika väl boka tvättstuga ikväll och tvätta sina byxor. Annat är det med de andra på jobbet. Spiller de ner sig hinner de inte tvätta kläderna före jul. Tjugohundraelva. Så tajt schema har de.

Pepparkaksfläcken lyste som ett stoppljus på de ljusa byxorna medan Marie jobbade vidare med debit och kredit. Hon hade svårt att koncentrera sig eftersom hon hela tiden oroade sig för hur hon ska hinna med allt som hon ska göra ikväll. Direkt efter jobbet skulle hon in till porslinsaffären och köpa en julklapp till brorsan, därifrån hem till mamma för att hjälpa henne att sätta upp julgardinerna (pappa hjälper inte till tillräckligt bra tycker hon) och sen hem till sig själv för att göra klart en rapport som hon lovat chefen att ha färdig till i morgon. Livet är en fest.

Det finns dagar då Marie tänker att hon bara ska dra ur jacket och låsa dörren. Alternativt göra som Lena på trean, fly landet och skänka bort allt hon äger. Hon svalde en extra gång för att liksom trycka ner nej-vrålet längre ner i magen. Det får inte pysa ut något för då kanske hon exploderar. Kontroll och sans, det är ledorden i Maries liv.

Prick klockan 17.00 stängde Marie av skärmen på datorn och skyndade sig ut mot kapprummet för att slita åt sig jackan och väskan och springa iväg mot porslinsaffären två kvarter bort. I ytterdörren mötte hon chefen som varit och handlat en sallad hos greken på andra sidan gatan. "Du är väl inte på väg hem va?" frågade chefen lite förvånat... "Jag hade tänkt att vi skulle gå igenom rapporten nu redan... det tar bara en timme eller två, Du kan väl stanna en stund...". Marie svalde ner nej-vrålet ännu längre ner i magen svarade "Okej, det går bra" och hängde av sig jackan och bad om att få gå och ringa ett samtal först bara. Mamma blev inte glad över att behöva vänta med gardinerna. Hon ska ju få besök av väninnorna i morgon och det ser ju lite tråkigt ut att inte ha julgardinerna uppe då... "Svälj" tänkte Marie och plockade ihop de papper hon behövde inför mötet.

Mötet ja. Naturligtvis drog det ut på tiden och porslinsaffären hann stänga och det enda som var öppet på vägen hem var Seven Eleven där hon gick in och köpte sig en lussebulle till kvällsmat. Sur, besviken och hopplös gick hon in genom porten till huset och stegade de 22 trappstegen upp till sin våning. Just som hon låste upp dörren kom grannfrun ut för att slänga soporna. Vackra och spännande Esmeralda. Marie vet inte så mycket om henne men tror att hon jobbar som någon form av spåtant. Hon har alltid färgglada kläder med paljetter och ett härligt stort knallrött hår. Absolut färgat, det ser inte äkta ut för fem öre. Esmeralda verkar så fri tycker Marie. Och så har hon nästan alltid knallröda byxor. Såna byxor vill Marie också ha. "Hej Esmeralda" hälsade hon och klev in genom dörren och suckade högt. Hon tog av sig sina pepparkakskletiga byxor och tänkte att de här blir aldrig rena igen. De kan hon likaväl slänga. Ner i soppåsen med dem och på med kaffebryggaren. Medan kaffet rann ner i bryggaren och puttrade hemtrevligt passade Marie på att hälla ut en påse havregryn på golvet samt kliva i alltihop så att det spred ut sig över hela köket. Detta för att telefonen ringde mitt i tappet och naturligtvis svarar man ju när det ringer. No matter what. Det var mamma som undrade om det går för sig att komma och hjälpa till med gardinerna i morgon kväll istället. Medan mamma tjatade vidare i telefonen samlade Marie ihop det värsta på golvet och drog fram dammsugaren ur städskåpet. Ut föll en förpackning med röd textilfärg. In med den igen och dyrt och heligt lova mamma att komma förbi imorgon.

Kaffet fick lugnet att sprida sig i kroppen och hon gled ner i soffan framför TVn. Hallåan på fyran hade röda snygga byxor. Lika snygga som grannfruns. Nästan. Plötsligt slog det Marie att hon kunde färga de pepparkakskletiga byxorna röda. Hon hade ju färg kvar sen hon färgade julgardinerna för en vecka sen. Det kanske funkar? Hon stängde snabbt av TVn och samlade ihop färgen och byxorna och sprang ner i tvättstugan. Hade hon tur hann hon köra en maskin innan tvättstugan stängdes. Kanske fanns det en ledig maskin.

Nere i tvättstugan mötte hon den nyinflyttade Mattias. Han stod och funderade över hur torktumlaren fungerar. Det var varmt och fuktigt i tvättstugan och det kändes att de stora maskinerna gått varma under dagen. Marie hjälpte Mattias med torken och frågade om han var klar med maskinerna. Det var han. Hon stoppade snabbt in byxorna och hällde i färgen och drog igång maskinen.

Röda byxor minsann. Fint som kattskit i vällingen.

Skrivet av Susanne