Tore Bring gick med tunga och irriterande steg uppför alla trapporna från tvättstugan i källaren till lägenheter på översta våningen (varför kommer vi att få reda på mycket senare i denna historien). Trots att huset hade en hiss vägrade Tore att använda den. Det var inte för att han hade hisskräck eller så utan mer för att han älskade hissar. Eller egentligen hissar tillverkade före ett viss datum, ett datum som råkade sammanfalla med det datum som Tore slutade som konstruktionschef på Svenska Hiss Aktiebolaget, ett anrikt företag med anor som för fem år sedan köptes upp av ett multinationellt företag som skulle förnya och då fanns det inte plats för Tore. Tore var lika glad för det, hissarna av idag är inte alls som de var förr i tiden, nu är det bara en massa plast och elektronik. Annat var det när Tore började jobba, då var hissarna av trä och mässing och Tore kunde fortfarande få en tår i ögat när han träffade på ett praktexemplar. På lediga stunder kunde han besöka stadens fina kvarter och förhoppningsvis kunna slinka in genom en dörr som det elektriska låset inte låst ordentligt och åka några gånger upp och ner i den knarrande hissen.

Tore hade varit tveksam att flytta till huset med tanke på att hissen var så ny men utsikten från Tores balkong var magnifik och den låg dessutom på översta våningen vilket varit ett krav när han flyttade från villan. ”Det skall inte klampas i mitt tak utav någon överförfriskad ungdom” hade han rutit till mäklaren som visat fem olika lägenheter som inte passat Tore eftersom de inte låg på översta våningen. Tore hade flyttat från villan i samband med att han lämnade Birgitta, eller rättare sagt så var det Birgitta som lämnade honom. Hon kom hem från drejkursen en dag och sa att hon vill flytta, hon hade nämligen blivit kär i drejläraren. ”Vad är det för en idiot” var det första Tore tänkte, och sa, när Birgitta kommit hem den där torsdagskvällen för fyra år sen och lyft bort ett ok som länge vilat på Tores axlar. Han hade tröttnat på Birgitta, personaladministratören han träffat på jobbet och verkligen tyckte om men allt eftersom åren gick blev Birgitta mer och mer bitter på det mesta så det var en befrielse att hon träffat drejläraren. Tore var till och med så glad över detta så han skänkt lite pengar till konstnärsklubben som höll i kursen så att fler kvinnor kunde gå på kurser och kanske träffa nya män och befria de gamla från de äktenskapliga bojorna. Tore hade träffat drejläraren i samband med att han flyttade från förorten i väster inte långt från den gamla flygplatsen och direkt undrat vad Birgitta såg i denna tanige mannen med beige polotröja, brun pullover och pipskägg men tänkte sedan ”Hon föll ju för mig och jag såg nog ungefär ut sådan när vi möttes på jobbet”. Men det var ju många år sedan och modet har ju förändrats men tydligen inte hos lerknådare med konstnärsambitioner. Och inte heller preferenserna hos personaladministratörer.

Att han slutade på Svenska Hiss och flyttade från Birgitta blev en vändpunkt i livet. Han bestämde sig för att förverkliga en gammal dröm och gick en morgon med raska kliv ner till bussgaraget och frågade om det möjligen fanns möjlighet att han kunde få köra lite buss. Denna morgon hade en chaufför ringt in och varit magsjuk och trafikledaren hade varit nära sammanbrott när Tore klev in och erbjöd sina tjänster. Han hade genast blivit visad en buss och fått en körorder i handen som talade om att han skulle köra en grupp japanska turister på sightseeing. Först när Tore lämnat garageplanen kom trafikledaren på att han glömt att kolla om Tore överhuvudtaget hade busskort! Men det var inget problem för Tore hade under många år varit med i Hemvärnet och där fått köra både buss och lastbil. Tore kom tillbaks till garaget utan skador på bussen och dessutom hade guiden ringt till bussföretaget och sagt att de var mycket nöjda med chauffören så han fick på stående fot en uniform och ett löfte om att få köra mer. För Tore var det perfekt med dessa körningar med turister, dels fick har möjlighet att visa sin kära huvudstad och dels fick han möjlighet att under lediga stunder på dagarna försöka hitta några gamla hissar han kunde provåka.

Under en av dessa märkliga provåkningar hade han dessutom träffat sin gamle arbetskamrat Bertilsson, Karl-Jan i förnamn, som även han slutat vid Svenska Hiss i stort sett samtidigt som Tore. Det hade visat sig att båda hade samma brinnande intresse för gamla hissar så nu träffades de ganska ofta och åkte hiss. Hissintresset har gått så långt så de till och med köpt en gammal hiss som de renoverar. Hissen hade suttit i ett hus i den numera så populära södra stadsdelen och meningen hade varit att den skulle skrotas men istället hade Bertilsson och Tore fått nys om den och just nu renoverade de den för fullt. Var den slutligen skulle hamna var ett för tillfället icke löst problem, Bertilsson bodde i ett enplanshus och Tore i lägenhet och där behövs som bekant inte en hiss.

De guidade turarna hade även gjort att Tore träffat Stina, en mycket trevlig och fin dam. Han hade mött henne för första gången när han körde en grupp med amerikanska turister som verkligen var arketyper för amerikaner, blått hår på damerna och kepsar med tryck på herrarna. Dessutom skrytsamma och skräniga. (Enligt vissa personer precis som folk från den kungliga hufvudstaden men inget kan vara mer fel enligt Tore, ”Vi är ju helt enkelt lite bättre”.) Stina hade i alla fall verkligen charmat turistgruppen och de smälte som vax i hennes händer och det gällde även Tore. Han hade trott att han skulle få leva ensam resten av livet och om alternativet var att bo med någon som Birgitta så var det lika skönt. Men Stina hade verkligen gjort att Tores hjärta klappat lite snabbare och han hade många gånger försökt att få bjuda på fika och till slut för några månader sedan lyckats. Fikastunden hade varit hur trevlig som helst och nu hade Tore tagit mod till sig och bjudit hem Stina på middag och hon hade efter lång betänketid tackat ja. Hon var nämligen tveksam om hon var beredd att ta steget och släppa in någon man i sitt liv. Hon hade ännu inte riktigt hämtat sig sedan hennes make tragiskt gick bort för några år sedan. Hennes man Geoffrey hade tillsammans med Stina varit på en trevlig cocktailbjudning och under en djup diskussion med festens värdinna missat att serveringspersonalen ställt en bricka på en trappavsats och Geoffrey klev på denna och gled nerför trappan på brickan och det föll sig inte bättre än att han bröt nacken. Detta hade Tore fått reda på vilket var tur eftersom han från början tänkt att precis som James Bond (Tores store idol jämte Henry Waterman) iklädd smoking bjuda på Dry Martini serverad på silverfat.

Trots att Tore på morgonen varit glad som en lärka för Stinas besök så var hans sinnestämning nu helt annorlunda. Han var fullständigt topp tunnor rasande! Han hade på morgonen gått nerför alla trapporna och fyllt en av tvättmaskinerna med en vit skjorta och en vit duk och lite annan vittvätt som han skulle använda till kvällen. Skjortan och duken alltså, de vita lakanen hade han inte planerat att använda till kvällen. Han rodnade vid blotta tanken. Nu var i vilket fall som helst inga av de på morgonen vita tygerna längre vita utan svagt rosa! Någon hade dagen före roat sig att färga kläder och antagligen inre rengjort maskinen riktigt och därför hade Tores tvätt fått en laxfärgad ton. Nu var goda råd dyra. Att ta på sig en rosa skjorta var fullständigt otänkbart för Tore. Plagg i en sådan färg används bara enligt Tore av golfspelare, Porsche-åkande kändis-wannabes med bakåtslickat hår och inredningsdesigners. Och eftersom Tore trots att han alltid kammade sig på morgonen och tyckte om att ha snyggt hemma inte tillhörde någon av dessa grupper så var han helt enkelt tvungen att hitta på något nytt. Tore var en handlingens man och han hade dessutom inte tid att vara arg just nu så släppte han tanken på att omedelbart hämnas på personen som färgat kläder dagen innan och bestämde sig snabbt för en ledigare klädsel än den tidigare planerade.

Eftersom Tore inte tillhörde den långsinta delen av mänskligheten (utom möjligen mot de personer som roade sig med att klottra ner hissar) så var de missfärgade kläderna snart glömda och den här torsdagen blev till och med bättre än vad Tore hoppats. Stina hade varit vacker som en dag när hon ringt på dörren och med ett leende lämnat fram den i cellofanplast inslagna lådan med skumtomtar som hon snappat upp var Tores favoritgodis. Efter en lite trevande och nervös inledning på kvällen så blev deras gemensamma kväll så trivsam som bara en torsdagskväll på tu man hand kan bli. Maten hade smakat underbart och Tore hade verkligen lyckats denna gången, och de små knäckebröden med Västerbottensröra och flagat renkött följt av chokladkryddat fläskfilé hade blivit en succé. Chokladkryddad fläskfilé hade Tore varit tveksam till men kom till slut fram till att det sannolikt smakade bättre än tvärtom. Choklad med fläskfilésmak.

Tore tyckte att kvällen varit så trevlig så när han gick ut i köket för att ordna det sista med efterrätten funderade han på hur han skulle göra för att få träffa Stina igen. Och när de sista dropparna kaffe föll ner i kaffebryggarens kanna började stora snöflingor virvla utanför fönstret och Tore en idé och sken upp. När de svalt den första tuggan av chokladfudgetårtan och låtit mandellikören bränna lite lagom i halsen tog Tore mod till sig och fråga Stina om hon ville följa med honom till ett knytkalas på julafton.

Det glittrade till i Stinas ögon och hon svarade högt och tydligt ”Ja, det vill jag mer än gärna.”

Skrivet av Mads