Exakt i samma sekund som trafikljuset slog över till grönt vid korsningen utanför Konsum kom Leyla Öktem på att hon glömde de där jädra lussebullarna på köksbänken innan hon sprang iväg till dagis för att lämna Fatima. De där jädra lussebullarna som hon först glömt att hon lovat att bjuda på på fredagsfikat i eftermiddag. 35 krokiga och ojämna lussebullar som hon fick sno ihop i all hast efter Fatimas julfest på dagis igår kväll. Eller natt. Hur kunde livet bli såhär? Hur kan en tjej i hennes unga ålder vara så sönderstressad? När blev det lugna livet de hade tidigare helt kaotiskt och svettigt som nu? Det är inte det att hon inte har koll. Koll är bara förnamnet. Kanske är För Mycket efternamnet.

Kanske kunde hon ringa till Mehmet och be honom svänga hem och hämta bullarna och komma förbi hennes jobb med? Han har ju lite mer flexibel arbetstid... Nä, hon bestämde sig för att springa hem och hämta dem och på vägen till jobbet ringa och säga att hon skulle bli fem minuter sen. Visserligen hade de ett möte på morgonen direkt, men det var bara internt och kom hon fem minuter för sent gjorde det kanske inte så mycket. Bara hon satte fart och sprang lite fortare.

I samma sekund som hon sprang in i lägenheten för att hämta bullarna hörde hon att Maj i lägenheten bredvid kom ut från sig. Maj ja! Hon har ju bjudit på julfest och Leyla har inte svarat. De har pratat om det flera kvällar i rad men inte får tummen ur. Det är ju så mycket nu. Och hur ska de göra? Ska de gå eller ska de inte? Ska de kika in en stund bara kanske eller inte komma alls? Hur ska de kunna veta? Det är ju så mycket nu. Allt bara snurrar. Det är julafton om några få dagar och de har ju inte ens börjat köpa julklappar ännu. Fatima har naturligtvis önskat sig en massa saker men när ska de få tid att handla detta? Hon smög ut i hallen för att försöka lyssna efter Maj och ifall hon försvunnit ner i hissen. Hon orkar inte med att möta Maj nu. Hon vet ju inte vad hon ska svara.

Hissen åkte ner med Maj och Leyla drog en lättnandes suck och gick ut och låste dörren och tryckte på hissknappen. Medan hon väntade på hissen tittade hon upp i taket som för att liksom titta åt det hållet som någon högre makt kanske kunde finnas och se och höra henne. Tyst önskade hon sig själv lugn och ro och en timme eller två för sig själv. Snälla!

Hissen kom, Leyla klev in, tryckte på knappen och med ett litet brak satte hissen av ner mot nedersta våningen. Leyla tittade sig i spegeln, gned läpparna mot varandra för att jämna ut läppstiftet, drog ett finger under vänstra ögat för att få bort eyelinern som redan ramlat ner ett steg efter springturen från dagis och hem. Med handväskan i ena handen, lussebullarna i den andra och mp3-spelaren i öronen stod hon nu beredd att springa till jobbet. Skynda skynda.

Hon hoppade till och blev stel när hissen med ett brak stannade mellan första och andra våningen. Lyset slocknade för några sekunder men lika snabbt blev det ljust igen. Leyla svor tre gånger högt och ljudligt när hon förstod att hissen fastnat. Så typiskt att detta skulle hända just nu. Idag av alla dagar. Idag när magsyran svider i magen och svetten lackar i pannan.

Paniken spred sig i kroppen och det kändes som att halsduken höll på att strypa henne. Hon drog i den och försökte lugna ner sig själv för att på så vis kunna tänka ut hur hon skulle göra. Det snurrade till i huvudet och hon andades alldeles för fort för sitt eget bästa. Hur skulle hon göra nu? Hur gör man när man fastnar i en hiss? Skulle hon bli fast här resten av livet nu? Tänk om ingen någonsin skulle hitta henne? Tänk om alla bara accepterade att hissen var sönder och ingen försökte laga den och bara glömde bort att det kanske kunde vara någon i den? Hur fort tar syret slut i en hiss? Hade det inte redan börjat ta lite slut? Kändes det inte som att kvävas redan nu? Svetten rann från pannan och Leyla fick verkligen koncentrera sig på att andas lugnt och sansat.

Plötsligt hörde Leyla att någon kom ut genom sin dörr. Hon ropade "hallå" och genast svarade en vänlig kvinnoröst. Leyla förklarade att hon satt fast i hissen och rösten utanför frågade om det var någon hon kunde hjälpa till med. När Leyla lugnat ner sig och börjat kunna tänka klart igen förstod hon att det var Esmeralda som var på andra sidan dörren. Esmeralda sa att det fanns ett telefonnummer man kunde ringa och erbjöd sig att gå in och ringa på en gång. Detta lugnade Leyla otroligt och nu satte hon sig ner på golvet i hissen och pustade ut lite. Nu skulle hon i alla fall inte dö här inne. Nu visste i alla fall en människa om att hon var där. Och att hennes trevliga granne Esmeralda skulle strunta högaktningsfullt i att hon satt fast kändes inte särskilt troligt. Hon tittade på klockan och kom plötsligt att tänka på att hon var sen till jobbet. Snabbt tog hon upp mobilen ur handväskan och ringde till Carina i växeln och bad henne meddela kollegorna att hon skulle bli sen. Hur sen kunde hon inte veta men hon lovade att ringa igen så fort hon visste något. "Ta det lugnt och försök att njuta av stunden istället, i hissen kan Du ju inte göra något annat än vila Dig" sa Carina snällt och så la de på luren.

Esmeralda kom ut från sin lägenhet och ställde sig nära hissen och meddelade att hon fått tag på en kille som lovade att komma och fixa hissen. Fast det kunde dröja upp åt en timme. Esmeralda frågade om det var något mer hon kunde göra och erbjöd Leyla sitt mobilnummer så att hon kunde ringa henna om hon behövde någon att prata med. Och om det var okej skulle Esmeralda sticka vidare nu för hon hade en tid att passa hos tandläkaren. Leyla lovade dyrt och heligt att allt var okej och tackade för telefonnumret och hjälpen och sa hej då.

De första tio minuterarna i hissen kände som en evighet. En och annan granne hade försökt att åka med hissen och hade ställt sig och ropat och undrat hur det gick för Leyla. Ju längre tiden gick desto lugnare blev hon och till slut kom hon på att hon ju faktiskt kunde lyssna vidare på boken i mp3-spelaren. Hon kunde ju ändå inget göra. Carina hade ju haft så rätt. Lika bra att försöka njuta av lugnet. Var det inte det hon bad om precis innan hon gick in i hissen? En stunds ensamhet i lugn och ro.

Hon log för sig själv när hon vek ihop halsduken till en liten kudde, satte sig på den för att få det lite mjukare om rumpan, satte i lurarna i öronen och tog upp två lussebullar ur påsen.

En stunds lugn och ro. Precis vad hon önskat sig.

Skrivet av Susanne