Ragnhild Wernström öppnade kylskåpet och tog fram lite frukost. Ett paket juice, en förpackning med leverpastej och en bit gurka. Hon suckade lite och tänkte på allt som rör sig i huvudet på henne. Och i magen. Inte så att något rör sig i magen på riktigt, men det liksom svider och känns surt. Det finns så mycket att oroa sig för och Ragnhild är inte den lugna typen. Just idag hade hon tänkt att hon skulle ta och julstäda så det stod härliga till. Men oron gnor i magen och lusten vill liksom inte infinna sig.

Ragnhild har verkligen jobbat med att få bort sin oro, men den kommer tillbaka ändå. Är den borta en stund eller dag eller två så kommer den sen tillbaka som ett brev på posten. Plötsligt finns den bara där. Hon har så mycket att oroa sig för att hälften vore nog som hon brukar säga. Hur ska det gå med jobbet till exempel? Och hur ska det gå med pappa som ligger på sjukhuset med brutet ben? Och hur ska det gå för världen? Och hur blir julen nu då? Det finns så mycket.

I alla år hon oroat sig (vilket är lika länge som hon kan minnas tillbaka i tiden) har hon alltid försökt trösta sig med att ödet kan vägleda henne. Men hon är liksom inte riktigt säker. Hon testar ödet hela tiden. Flera gånger varje dag kan hon tänka att om detta händer, eller om detta händer... då är det ett bevis på att allt ska ordna sig. Det är inget bra sätt att lösa problem på och även om hon tror på ödet så måste hon alltid dubbelkolla.

För cirka tio år sen hittade hon på fem-gångers-regeln. Den innebär att när hon testar ödet så gör hon det fem gånger. Då har ödet chansen att visa vad det går för. Om det misslyckas fyra gånger och lyckas en så betyder det att det kommer att bli bra. Ibland lyckas det på första försöket och då känns det bra i fem minuter. Sen måste hon ändå dubbelkolla.

En gång när hon gick till bussen och testade ödet för att se hur mötet på jobbet skulle gå, då testade hon ödet så många gånger att hon missade bussen och kom för sent till mötet. Men det visste hon liksom innan för fem-gångers-regeln misslyckades alla gångerna. Inget av det hon satte upp som test föll in. Hon hade till exempel tänkt att om hon såg en tax på väg till bussen skulle mötet bli bra. Ingen tax så långt ögat nådde. Sen var det en herre i hatt hon ville se för att bli lugn. Ingen herre där inte. Och så vidare. Alla fem försöken misslyckades och plopp så missade hon bussen med tre minuter och fick vänta 20 minuter på nästa och kom rejält för sent och blev utskälld.. För ödet kan spela en ett spratt också och därför måste man vara noga. Och smyga fram och även titta runt hörnet. Det är inte alltid en gubbe med hatt springer rakt in i en om det är det som man vill få av ödet. Han kanske står runt hörnet eller kommer åkandes i en bil. Man får vara uppmärksam.

Medan leverpastejsmackan gled ner i magen och juicen skvalpade i strupen bestämde hon sig för att utmana ödet en gång för alla. Helst för sista gången, men det kändes inte troligt att det skulle bli så. Men idag skulle ödet testas. Om det blev så som hon bestämde skulle det bli en bra jul och allting skulle ordna sig. Nu gällde det bara att hitta på fem saker. Fem-gångers-regeln-saker. Hon tog fram papper och penna och skrev ner de fem sakerna.

Nu skulle hon bara sitta och vänta. Och hålla utkik. Hon tittade på klockan. Halv elva. Oj. Så mycket. Hon ändrade tiden på lappen till 12 och ändrade sen snabbt tillbaka till 11 igen. Att ändra reglerna är nog inte bra. Nu hade hon skrivit 11. Då fick det bli så.

Spänningen for runt i kroppen och hon gned händerna mot knäna och fick hög puls. Varje gång hon utmanar ödet på det här sättet går hon igång lite grann. Det är som en kick. En härlig nervositet. Adrenalin när det är som bäst. Hon ångrade lite att hon satt upp så omöjliga punkter. Hon kan inte minnas när någon spontant ringde på hennes dörr sist. Och pappa lär ju inte ringa just nu. Mamma är ju där och hälsar på honom. Hon ringde ju på vägen dit och berättade det. Och de andra sakerna kändes ju inte nämnvärt troliga. Det här skulle bli svårt. Men å andra sidan skulle hon ju verkligen veta nu då. Blir allt bra eller blir det inte?

Medan hon väntade på någon form av signal från ödet tog hon fram ingredienserna till knäcken hon tänkt att koka. Det kunde hon ju lika väl göra nu då när hon ändå bara väntade. I samma sekund som hon hällde ner sirapen i kastrullen hörde hon någon komma upp med hissen. Kanske var det något spontant besök? Någon som ville komma och hälsa på såhär en lördagsmorgon strax efter halv elva? Men lika snabbt hörde hon en dörr låsas upp och stängas. Det måste ha varit den trevlige killen i lägenheten bredvid. Magnus. Han är snygg han. Tydligen har han träffat en ny tjej för han drar omkring på henne hela tiden. Ragnhild vill också träffa någon. Och hon är övertygad om att om fem-gångers-regeln slår in i dag så blir allt bra och då kan vad som helst hända. Då kan det till och med ramla ner en man från himlen åt henne på självaste julafton. Visst sörru.

Knäcken började koka och Ragnhild rörde i grytan och hörde plötsligt en bil stanna utanför huset. Snabbt slängde hon sig mot fönstret för att se att det var Sven och Marianne på sjätte våningen som varit och handlat en massa mat och därför körde fram bilen till porten. Kanske hade de gröna byxor på sig? Nä... Marianne hade röd kjol och Sven vanliga jeans. Inte det minsta gröna. Varför skrev hon gröna byxor? Vilka har det nu för tiden? Fy vad omöjligt.

Knäcken kokade vidare och Ragnhild kände sig hopplös. Vad skulle hon hitta på ifall inte någon av punkterna föll in? Och skulle det i så fall betyda att allt skulle bli ännu värre? Eller att allt skulle bli lika som nu? Det fick hon väl testa sen i så fall. Med fem nya grejer.

Plötsligt ringde telefonen. Ragnhild stelnade till. Kunde det vara pappa? Kunde det vara en försäljare? Hon höll båda tummarna krampaktigt och gick och svarade. En välbekant röst sa "god morgon och hur har du det idag då?". Pappa har inte kvinnoröst och inte var de så troligt att hennes kompis Anita ringde för att sälja något. De pratade en stund och Ragnhild fick be om att få ringa upp senare när knäcken var klar.

Nu hade hon uppehållit linjen en stund. Tänk om någon försökt att ringa? Jädrar.

Fem minuter i elva var knäcken klar och Ragnhild hällde upp den i små röda formar. Som vanligt välte hälften av formarna och irriterad och lite stressad slet hon upp nya ur förpackningen och fortsatte att hälla.

Klockan på väggen visade en minut i elva och Ragnhild kände sig lite lurad. Inget av det hon skrivit upp hade inträffat och nu kunde hon vänta sig en miserabel jul och ett hemskt nytt år. Eller? Vad betydde nu detta? Hur skulle hon få veta? Hon ställde sig och tittade ut genom fönstret. Ingen taxi, ingen grönbyxad... ingenting. Detta var för sorgligt.

Ragnhild gick bort till spisen, tog knäckkastrullen och ställde den i diskhon och spolade den full med varmt vatten. Ångan steg upp mot ansiktet och immade ner hennes glasögon.

I samma sekund som Ragnhild torkade av glasögonen med en bit hushållspapper med fjantiga renar på, bromsade en gul taxibil in nere vid porten. Ur taxin steg en mycket stapplig Sören Johansson som just varit på Friskis & Svettis och ramlat omkull av överansträngning och därför fått hjälp att komma hem. Böjd och stapplande tog han sig fram mot porten medan han höll sig för knät. Iklädd en lite för liten grön träningsoverall.

Skrivet av Susanne