Sven-Erik Bergendahl kliade sig i skägget och la ner Aftonbladet i portföljen. Han släckte lampan på sitt kontor och sa hej då till tjejerna i korridoren. De där glada söta tjejerna som inte verkar göra något annat än jobba. Sven-Erik tycker att de borde gå hem istället och lyssna på musik och prata om mascaror. Eller vad nu unga tjejer gör på sin fritid. Vad vet han om det? Själv stämplade han ut exakt 16:30. Varken en minut senare eller tidigare. Precis som vanligt.

Den bruna rocken hängde på sin galge på exakt samma ställe som den hängt de senaste tio åren. Eller ja, tio år kanske är lite väl överdrivet. Men rocken såg sina bästa år för länge länge sen. Medan han bytte från sina väl ingångna fotriktiga tofflor till de bruna allvädersstövlarna med saltringar där fram tänkte han att han borde rycka upp sig. Varför går han omkring i de här gamla paltorna? Han kanske skulle behöva be tjejerna i korridoren om lite smakråd och bjuda dem på middag om de kunde tänka sig att hjälpa honom med klädråd?

Sven-Erik tänkte på hur det var förra hösten. Det var verkligen inte hans grej att vara med i en dokusåpa men käcka Lena i växeln hade ju anmält honom i smyg till Fettfällan i kanal 10. Visserligen en lokal-kanal men ändå TV. Han trodde inte sina öron när de ringde och frågade om han kunde tänka sig att vara med. Att det var Lena som skickat in honom förvånade honom dock inte nämnvärt. Det var en trevlig tid med Fettfällan. Gruppen som deltog träffades varje morgon de tio veckorna som serien spelades in och gick ut och promenerade i spåret före jobbet och visst gav allt resultat. Men att äta kli och dricka algdrinkar var väl inte direkt Sven-Eriks grej. Att byta ut frukostfrallan med leverpastej, majonnäs och inlagd gurka mot en shot som smakade dy kändes som att byta himmel mot helvete. Visst gick han ner i vikt och visst har han behållit sin form sen dess. Men det beror nog mer på promenader och tennisträning än kostförändringar.

I hissen ner från kontoret tittade han sig i spegeln. Rocken ja. En stor fläck mitt fram och ett litet hål på skärpet. Och såg den inte alldeles för stor ut också? Den var ju lagom för femton kilo sen.

Utanför porten var staden och trafiken i full gång. En cyklist råkade cykla emot portföljen när Sven-Erik råkade gå lite för nära vägen. Cyklisten stannade till som för att se om allt gick bra men Sven-Erik gjorde en fin gest med handen som för att visa att cykla vidare du unge man, mig går det ingen nöd på. Han klarar sig alltid. Han reder sig. Inget besvär här inte. Det gjorde inget att det stänkte upp lite blask från cykelhjulen heller. Vad gjorde det på den där gamla rocken?

Medan han gick den lilla sköna promenaden till bussen tänkte han på julen och hur den ska bli. Första december och allt. Än hade han inte blivit bjuden någonstans men han tänkte att det säkert snart skulle komma en inbjudan från hans syster Gunnel i Sölvesborg. Kära syster Gunnel som bakar så goda klenäter. Och som alltid bjuder in och ställer till med kalas. Hennes jular slår det mesta. Pressylta. Rullsylta. Aladåb.

Medan Sven-Erik nästan fick slicka sig runt munnen efter alla tankar på mat tyckte han att han hörde någon ropa. Han kikade över gatan mot andra sidan och såg en man stå och vinka till honom. Han kunde inte se vem det var. En lång smal man i grön modern jacka. Var det inte...? Jo, det var det nog… Det var ju Göran! Bästa kompisen från Fettfällan. Lustigt, han som precis tänkt på honom. Göran som hade bytt stil totalt och blivit ett riktigt hälsofreak efter programserien. De hade tappat bort varandra lite när serien slutat men oj vad glad han blev över att få se honom igen där på andra sidan gatan. Sven-Erik tryckte på knappen vid övergångsstället och så fort det blev grön gubbe rusade han över och omfamnade Göran och dunkade honom manligt och hårt i ryggen. Det var trevligt minsann. Vilket kärt återseende.

De småpratade om ditten och datten och var rörande överens om att de borde träffas över en kopp kaffe eller en cognac. Nu när vi inte har Vanja Kippel efter oss med vågen i högsta hugg kan vi ju unna oss lite gott ibland skrockade Sven-Erik.

På bussen hem var det trångt som vanligt och Sven-Erik hittade en ståplats längst bak. Han sneglade upp mot taket och såg reklam för Dressman. Köp tre skjortor och betala för två. Köp en jacka och få en slips på köpet. Sven-Erik bredde ut halsduken över bröstet som för att dölja så mycket som möjligt av den fula fläcken mitt fram. I morgon är det han som kilar in och tittar på en ny rock. Medan han drog i halsduken och insåg att även den sett sina bästa dagar fick han syn på sin granne Monika som satt några säten längre bort. Hon vinkade rart till honom och han vinkade lite generat tillbaka medan han kände att han blev lite röd om kinderna.

Ny rock var det ja. Det får det verkligen bli.

Skrivet av: Susanne