”Nobeldagen” tänkte Majlis Öhrn och rättade till det lockiga håret. ”Det var tider det när man blev bjuden på nobelfesten, men nu är jag gammal och bortglömd, då får jag minsann sitta hemma”. Inklämt mellan spegeln och ramen satt kortet från 1957 års Fröken Sverige-tävling. Majlis, fröken Västmanland, var 18 år och vackrast i Sverige. Klänningen i blått sidentaft, hängde fortfarande i garderoben och det störde Majlis att hon inte kunde ha den längre.

Majlis Öhrn var den där grannen som gjorde att det luktade parfym i hissen, spelade opera sent in på kvällarna, trots att det är vardag, och framför allt gillade Majlis inte barn.

När Majlis flyttade in i huset för många år sedan bodde det inte ett endaste barn där. I lägenheten bredvid henne bodde den trevliga mannen Sture som brukade ringa på och bjuda på choklad till jul. Över henne bodde herr och fru Sjöblom som hade sommarstuga i skärgården dit Majlis brukade få följa med. Och under bodde Eva-Britt. Majlis och Eva-Britt blev goda väninnor och brukade fika på varandras balkonger. Åren gick och det blev bara Majlis kvar av det gamla goda gänget. En efter en flyttade barnfamiljerna in och ställde sina leriga barnvagnar i trapphuset. På vintern var det ett fasligt liv utanför när de åkte med sina pulkor, stjärtlappar och allt vad det hette.  

Under årens lopp har Majlis haft många friare efter sig. Det började redan innan hon blev Fröken Sverige. Redan under skolåren var hon populär bland de unga herrarna som ofta bjöd henne på café. Efter Fröken Sverige blev det andra sorts kavaljerer. Nu ville Majlis ha blommor och chokladaskar, middagar på flotta restauranger på stans största gator. Flera gånger var hon på väg att förlova sig, men ringen träddes på hennes finger kom frågan om barn upp. Majlis, som aldrig tyckt om barn, bestämde sig tidigt för att barn inte var för henne, kungspudel kunde hon tänka sig, men inte ett barn med rinnande näsa och leriga stövlar. De flesta kavaljerer drog sig tillbaka när Majlis berättade att hon hellre hade kungspudel än barn, och någon förlovning blev de inte, inte förrän Rune kom in i bilden.

Rune kom från grannstaden och jobbade som ekonom. Majlis jobbade som sekreterare till kamreren på samma kontor och de sprang ihop en eftermiddag när Majlis hade bråttom till bussen. Rune bad om ursäkt för att han inte hade sett sig för och sprungit ihop med henne. Majlis hade sagt att det inte gjorde något alls och log sitt finaste Fröken Sverige-leende. Det gick förbi flera bussar utanför kontoret och några dagar senare gick de hand i hand på stadens gator. Efter en tid blev det förlovning och Majlis spretade extra noga med sitt vänstra ringfinger och de andra tjejerna på kontoret blev avundssjuka, Rune var en så stilig ung man. De började planera sitt bröllop som skulle stå i början av maj.

Efter bröllopet ordnade Runes föräldrar en lägenhet åt dem, en modern lägenhet i ett sexvåningshus i utkanten av staden. Allt var frid och fröjd till den dagen Rune tyckte att det var dags att skaffa barn, de hade ju ändå ett rum över. Majlis, som fortfarande inte hade ändrat sig, sa att han fick välja mellan henne och barn. Hon var säker på att han skulle välja henne, men Rune valde att gå och när Majlis stod på balkongen och tittade när den lilla lastbilen rullade iväg med hans saker ångrade hon sig för några sekunder. Sen sträckte hon på ryggen, drog in magen, sköt ut bröstet och tänkte ”Äh, vem är han? Jag har i alla fall varit Fröken Sverige”.

Majlis bestämde sig för att gå ut och handla en riktigt god middag, det var ju trots allt Nobeldagen. Hissen var som vanligt upptagen, Majlis muttrade för sig själv och tänkte att det som vanligt är de där mammorna med barnvagn som inte verkar göra annat än att åka upp och ner med hissen hela dagarna som gjorde att hon fick gå i trapporna. En gång när hon skulle åka upp med tunga matkassar, då var det barn i hissen som lekte. Hon tog sig ner för trapporna och gick ut genom porten. Det var fint väder och hon bestämde sig för att promenera till mataffären.

Väl framme i affären gick hon raka vägen fram till fiskdisken och tog en nummerlapp. Det var bara ett nummer före och medan hon väntade tittade hon på dagens utbud och bestämde sig för gös. Smörstekt gös med haricots verts och sockerärtor skulle det bli. Den unga mannen i fiskdisken tryckte fram hennes nummer och hon bad om den största gösen i disken. Mannen packade noggrant in fisken och Majlis gick vidare för att plocka på sig resten av ingredienserna.

Besöket i mataffären tog inte lång tid och hon var snart hemma igen. Om ungefär en timme skulle prisutdelningen från konserthuset i Stockholm börja. När Eva-Britt bodde kvar tittade de alltid på festligheterna tillsammans, hon uppskattade också vackra klänningar, kungligheter och glittriga smycken.

Trots att hon inte var någon mästerkock lyckades hon steka gösen precis lagom länge och koka grönsakerna inte en minut för länge. Hon bytte om till middagen och hängde några extra halsband runt halsen och slog sig ner framför tv’n med maten framför sig. Nu skulle skådespelet börja och drottning Silvia göra entré i konserthuset. Majlis och Eva-Britt brukade gissa vilken färg Silvia hade valt, ofta hade de fel, men var överrens om att en så vacker kvinna som drottningen, hon klär i allt.

Drottningen gjorde entré i en pistagegrön klänning och Majlis tyckte att hon kunde ha valt något med lite mer styrka i färgen. Gösen smälte i munnen på henne och hon gick för att hämta ett till glas vin. Ute i trapphuset hördes ett himla liv, och när Majlis tittade ut genom kikögat såg hon hur grannarna mitt emot kämpade med att få in sina blöta och leriga barn genom ytterdörren. Hon suckade tyst för sig själv och gick tillbaka till soffan och funderade över om kronprinsessan Victoria verkligen passade i ljusrosa eller inte.

Och om Majlis skaffade sig en kungspudel eller inte… Det är en helt annan historia…

Skrivet av: Therese