Blink, blink, blink... Blink-blink-blink. Blinkblinkblink.

Monika Bergström stirrade på markören på skärmen. Det var som att den ville säga henne något. Eller inbillade hon sig bara? Kanske var det så att hon ville att den skulle säga henne något? Hon letade kanske desperat efter något som kunde säga henne något över huvud taget. Det var som att väggarna stirrade på henne. Som om tapeterna skrek att Skriv något nu. Du måste skriva. Skriv! Sätt fart.

Hon gick in köket och satte på lite kaffe. När hon tände den stora guldfärgade elljusstaken i fönstret såg hon sin kompis Annique komma ut genom porten. Fina Annique med sitt fina café. Kanske kunde hon kila dit och fika lite i eftermiddag. Bara hon skrev lite först. Men vad skulle hon skriva? Om vad?

Den första boken hade kommit av sig själv. Den andra fick hon allt kämpa lite med. Liksom lirka fram. Men när hon väl börjat skriva kom den kända ketchupeffekten. Orden bara rann ur henna. Först kom inget och sen kom inget och sen kom allt. Som en blaffa. Booops rakt ut bara. Och det blev så bra också. Det kändes så fantastiskt bra att den andra boken nu låg etta på alla försäljningslistor. Att se den ligga uppradad i de stora butikernas skyltfönster. I fönstret i Stadens bokaffär och liksom omringad av glitter och fint pynt. Monika kunde ibland gå genom stan och kika i alla fönster bara för att få se boken ligga där. Att hon tjänade pengar på den spelade mindre roll. Det var inte pengarna hon var ute efter. Hon ville bara att alla skulle få läsa. Hon ville att alla skulle få läsa om alla fantastiska saker som hon skrivit. Om alla människor, om deras liv och om världarna hon skapat. Tänk att det just nu kanske är någon som sitter och läser. Och njuter. Eller förfasas. Alla behöver inte älska böckerna, men bara känslan av att de läser dem räcker.

Kaffet rann ner i kannan och Monika tog fram en mugg ur skåpet. I med två sockerbitar och en skvätt mjölk och sen upp till kanten med kaffe. Hon stod kvar vid fönstret och såg sina grannar gå till bussen och till bilarna eller gå till fots. Alla ska de iväg till sitt tänkte hon. En tomhet fyllde henne och det kändes bedrövligt att inte komma på något att skriva. Det var ju så enkelt att sitta med den nyskrivna senaste boken i handen i lördags i fyrans morgonsoffa och vara nöjd och glad och göra reklam och berätta och skämta och skoja. "Jovisst, det kommer en tredje bok, den är redan på gång... Vänta ni bara". Ja, just det. Vänta lär de få göra. Och så även bokförlaget.

Monika ryste till och gick ut i hallen för att hämta morgontidningen. Om hon bläddrade lite i den kanske hon kunde hitta en bild eller en text som inspirerade henne. Kanske var det något i tidningen som ville säga henne något? Hon tog tidningen och koppen och gick in i vardagsrummet och satte sig i en den sköna slitna öronlappsfåtöljen och la upp fötterna på fotpallen. 06:48 lyste DVDns klocka rakt emot henne i det annars mörka rummet. Det var så mörkt att det var svårt att fästa blicken. Siffrorna tycktes dansa i mörkret och den blå färgen nästan bländade henne efter en stund. Den stora koppen med kaffe fick henne nästan lite illamående och hade hon minsann inte blivit lite hungrig nu också?

Bredvid fåtöljen på det lilla runda bordet låg högen med oskrivna julkort. Hur skulle hon ens kunna skriva dem när hon inte kunde få ur sig ett enda ord? Just nu var fantasin så körd i botten att hon inte kunde komma på hur man ens önskar någon en god jul. Det är väl något med det nya året som man ska önska också va? Vad nu det är. Orden är som bortblåsta.

Klockan i köket slog plötsligt sju och Monika gick in i arbetsrummet igen. Skärmsläckaren hade slagits på på datorn och orden "Monika är bäst" svävade fram över skärmen. Orden bytte färg och form och dansade än hit och än dit. Världens bästa Örjan hade skrivit det i fredags kväll. Världens bästa snygg-Örjan. Vilken tur att hon träffat honom. Som en gåva från Gud.

"Monika är bäst". Fest. Häst. Mest. Präst.

Kanske skulle boken handla om en präst?

Ja! Präst!

Eller nä.

Hon satte sig i den sköna fina kontorsstolen som hon nyligen köpt för att fira sin framgång. Orange fint tyg och sköna armstöd och ett nackstöd som var från himlen sänt. Som Örjan.

Hon petade till musen och skärmen tändes upp. Där var den igen. Den lilla markören. Att den inte bara tog och blinkade färdigt någon gång. Lägg ner liksom. Bort.

S K I T.

Man kan alltid skriva något fult tänkte hon och raderade snabbt ut ordet igen.

Väx upp.

Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

Eller gör vad du vill, bara du skriver.

Det var så tyst. Någon granne låste sin dörr på våningen ovanför och sprang ner för trapporna. Klapp klapp klapp. Nu sprang han förbi hennes dörr. Klapp klapp klapp vidare ner mot porten. Det var bergis finnen Rolle på översta våningen. Terve tulla. Vad nu det betyder. Är det finska eller? Helt plötsligt kändes det viktigt att få lära sig lite finska. Hon var nog tvungen att läsa lite bloggar.

Plötsligt hajade hon till när hon såg klockan på datorn visa 08.48. Hur länge hade hon suttit här nu? Vreden kokade i henne och hon stängde av datorn snabbare än hon hann tänka. Nu fick det vara nog. Hon måste ut.

Hon tog telefonen och ringde till Annique och frågade om hon kunde få komma förbi och fika. Annique förklarade att nästan alla pepparkakor och lussebullar tog slut igår men att det fanns några muffinsar om hon var sugen på det. Annique retades och sa att om skrivkrampen satt allt för hårt kunde hon ju alltid få hjälpa till att baka nya lussebullar. Eller varför inte koka knäck som hon sen kunde bjuda kunderna på? Monika stoppade ner den lilla minidatorn i handväskan, drog ner den stora stickade mössan långt över öronen och satte på sig kappan och skorna och gick ut. Hon sprang nerför de två och en halv trapporna och var snabbt ute i friska luften. Bussen eller promenad? Gå eller åka? Hon bestämde sig för att gå till caféet och kanske kunde någon människa inspirera henne. Hon glodde på varenda människa hon mötte på trottoaren. En gammal dam med rullator och lila hatt tackade vänligt när Monika flyttade sig lite på den trånga gångbanan. Vem var den där tanten? Vart skulle hon? Och var hade hon varit? Och varför? Och undrar vad hon hette. Gerd? Majvor? Liz?

Det plingade till väldigt hemtrevligt när Monika klev in i världens mysigaste café. Annique var i full färd med att servera två piffiga små gamla tanter varsin kopp kaffe. Hon satte sig vid det lilla bordet vid fönstret och nickade mot Annique och viskade "Jag kan vänta" precis som att Annique skulle kunna höra det eller lyckas läsa på läpparna. Hon krånglade av sig kappan och den långa halsduken och satte sig vid bordet och tittade ut genom fönstret. Allt var så tomt. All inspiration som bortblåst. I huvudet fanns liksom ingenting förut oro och prestationsångest. Känslor som förövrigt börjat med att slå rot i magtrakten och sen spridit sina skott och grenar runt och ut i hela kroppen. Fina Annique kom förbi med en kopp kaffe och gick iväg för att hämta en muffins. Monika drog in den underbara cafédoften genom näsan och höll andan för att liksom snåla på doften. Som att den inte fick slösas med. Det doftade nybakade lussekatter. Och lite pepparkakor. Och glögg. Mmm...

Plötsligt ringde mobilen. Två signaler. Tre signaler. Skulle hon svara eller skita i det? Det kunde vara förlaget som ville höra hur det gick? Vad skulle hon svara då? Fyra signaler. Det kunde vara mamma som ville ringa och kolla läget och även lyckas förpesta dagen ännu mer. Fem signaler. Hon böjde sig snabbt ner och slet upp mobilen ur väskan.

- "Hallå, det är Monika".
- "Nej men oj" sa en röst i andra änden, "då har jag verkligen ringt fel".
- "Det gör inget" sa Monika artigt och tänkte just lägga på.
- "Du förstår jag fyller 100 år i dagarna och har ett väldigt dåligt pekfinger så jag ringer lätt fel" sa den darriga rösten i telefonen.
Monika blev förtjust i mannen. "Men då får jag verkligen gratulera" sa hon med sin varmaste röst.
- "Jaha, tack det går bra. Det är bara att komma hit med en tårta. Jag bor på andra våningen. Portkoden är 1268". Mannen fnissade tyst och sött.
- "Då kommer jag om en liten stund" fnittrade Monika tillbaka.
- "Enligt Sveriges Radio kan en stund betyda allt mellan 2 och 12 minuter" förklarade mannen som Monika nu blivit mer än förtjust i. "Men knacka två gånger på dörren när du kommer så öppnar jag. Jag går och ställer mig och väntar på en gång".
- "Då kommer jag!" sa Monika och blev rörd när hon såg mannen i telefonen framför sig.
- "Jag är inte så fager" fortsatte han.
- "Det är det ju inte du som ska avgöra".
- "Jag har spegel".

De fnissade båda två och Monika kände sig varm inombord.

- "Du har 100% social kompetens" fortsatte den underbare fabrorn och de avslutade samtalet och Monika tackade för att han hade ringt fel och önskade honom allt gott.

Plötsligt visste hon vem hennes bok skulle handla om.

Hon slet upp datorn ur väskan och tryckte på on-knappen.

Skrivet av: Susanne