Det började som en helt vanlig dag. Klockan väckte Harald Edin med sin ilskna signal, exakt 04:45, en minut senare. Harald hade tappat räkningen på hur många år hans klocka har väckt honom vid den tiden, men många år har det blivit. Han drog upp rullgardinen, men inte blev det ljusare i sovrummet för det. Inte ens den stora gatlampan utanför fönstret lyckades vinna över det kompakta mörkret. Harald stoppade in fötterna i de slita tofflorna och gick ut mot köket. Där stod kaffebryggaren och puttrade på diskbänken. Medan de sista dropparna tog sig genom filtret tittade han ut genom fönstret, en bit bort kämpade tidningsbudet fram i snömodden, annars var gatorna tomma. Inte ens bussarna hade börjat gå än. Han hällde upp en stor kopp kaffe, gjorde ordning en knäckemacka med mycket kaviar och satte sig vid köksbordet. Stora blöta flingor singlar ner från himlen och trots att det inte är många dagar kvar till julafton tycker Harald att snön är onödig.

När klockan slår 05:05 reser sig Harald från köksstolen och går ut i badrummet. Han möter ett ganska trött ansikte med några dagars skäggstubb. Några snabba drag med tandborsten som borde ha bytts ut för ett tag sen, de gröna stråna spretar åt alla håll och gör nog inte så mycket nytta. Samtidigt som han kränger på sig jackan skriver han ”tandborste” på inköpslistan som hänger på kylskåpsdörren. Innan han springer ut genom dörren skyndar han in till sovrummet och ger Katrin en snabb puss på kinden, som vanligt vaknar hon inte.

Bilen är helt översnöad, men det finns inte riktigt tid att borsta bort snön. På med vindrutetorkarna bara! De kämpar sig genom den tjocka blöta snön och till sist lyckas de skapa en lucka i det tjocka snötäcket. Det är nästan tomt på gatorna, ingen trängsel direkt. Den knastriga bilradion levererar julsånger.

Väl framme vid jobbet parkerade han på den vanliga platsen, till höger om chefens plats. Men chefen hade såklart inte kommit till jobbet än, inte förrän vid 9-tiden brukar han ramla in. Harald var som vanligt först på jobbet. Han gick den vanliga rundan, tände alla lampor, startade datorer och satte igång kaffebryggaren. Det skulle snart bli dags för dagens andra stora kopp.

Efter Harald kommer alltid Benke. Han stampar av sig snön från de stora kängorna och muttrar något om ett jävla väder. Benke är alltid lite sur innan han har fått i sig morgonens första kaffe. ”Fan va bra, det finns kaffe” muttrar han och häller upp en kopp som han stående sveper på bara några sekunder, sen häller han upp ytterligare en kopp och sätter sig mitt emot Harald. ”Jaha, då är det inte långt kvar till jul då, frugan har alltid tjatat om att vi ska fira julen på Kanarieholmarna, men jag vet fan inte… Hoppa runt i nån pol och ha tomteluva, nä, det är inget för mig” säger Benke. Harald nickar instämmande och funderar på om han skulle vilja fira julen utomlands med sand mellan tårna. Trots att han och Katrin inte har några barn har de alltid tittat på Kalle Anka, det hör liksom till.

Klockan närmar sig 06:00 och det är dags att ta tag i dagens arbete. Det är många julkort som ska sorteras. De flesta har traditionella motiv, tomtar som pulsar fram i djup pudersnö, änglar som håller i brinnande ljus, barn som öppnar paket framför en sprakande brasa. Harald gillar de otraditionella bäst, de som tänker att hälsningen är viktigare än motivet och skickar ett överblivet semesterkort från Öland och skriver God jul, eller de som låter sina barn göra korten. Kort med glitter har han aldrig gillat, glittret sätter sig på fingrar, letar sig in under naglar och är helt omöjligt att få bort. Påsken är inte lika festlig när det gäller vykort, det skickas inte alls lika många påskhälsningar och det är inte lika stor variation på motiven under påsken. I början brukade Harald stanna upp några sekunder och läsa på vykorten, men sånt gör han inte längre. När han var ny läste han om semesterresor på Capri, skidturer i Kläppen, weekendresor i Milano och resor över dagen till Nora. Nu ser han inte vad det står, nu ser han bara motiven.

Förmiddagen går fort. Till lunch äter han och Benke kalops som serveras i personalmatsalen. Det står burkar med pepparkakor på borden, han äter några och stoppar sen ner tre stycken i byxfickorna, de kan vara bra att ha framåt eftermiddagen.

Det bara väller in julkort och vadderade kuvert. Flera vagnar med julhälsningar rullas in, Harald sorterar och vagnar rullas ut. Det är åtta dagar kvar till julafton. Benke hojtar till om att det är fikadags. Sista julkortet innan fikarasten är ett sånt där tråkigt, sladdrigt papper, tråkigt motiv med en tomte som äter gröt och förtryckt text. Det ska till Ljusdal och hamnar i lådan för postnummer som börjar på åtta. Efter en julmust och en lite torr lussebulle är det dags att jobba lite. Det är bara två timmar kvar att jobba och nu börjar Harald känna sig trött i ryggen, det frestar på att stå upp hela dagarna på det hårda cementgolvet. Dagens sista julkort ska till en ort han aldrig har hört talas om, men postnumret börjar på fyra.

Mer snö har fallit under dagen och det är bara att borsta fram bilen. Chefens parkeringsruta är översnöad, inte ett tecken på att hans tjusiga Volvo har stått parkerad här idag. Det är nyheter på radion och den mjuka rösten berättar att julhandeln beräknas slå rekord, i år igen. Radions meteorolog spår ännu mer snö och plusgrader.

Väl hemma gör Harald i ordning en limpmacka med hushållsost, går genom dagens post. Mest reklam. Några julkort och en räkning. Precis när han ska öppna kylskåpet för att ställa tillbaka osten ser han inköpslistan där han skrev tandborste i morse. Men någon tandborste köpte han aldrig på vägen hem…

Skrivet av: Therese