Jessika Andersson snavade över högar med högklackade skor och tittade snabbt på klockan. Fyra minuter kvar innan bussen skulle gå. Hon lyckades hitta nycklarna på den överfulla hyllan, ramlade ut genom dörren, låste den och snubblade ner för trapporna. Borta vid busshållsplatsen var det folktomt, ”Fan”, tänkte Jessika och började svettas. ”Jävla skit också, bussjäveln har redan gått”. Klockan på mobilen visar 09:24, bussen ska inte gå förrän 09:27. Hon står kvar ett tag på trottoaren och funderar på vad hon ska göra. Nästa buss ska gå om 15 minuter, men då passar den inte med den andra bussen. Hon står kvar ett tag och helt plötsligt ser hon något som ser ut som bussen en bit bort. Glasögonen, som hon aldrig använder, har hon såklart inte med sig, så hon får stå kvar ett tag innan hon verkligen ser att det är bussen. Den närmar sig fort och trots sina höga klackar lyckas hon springa de få meterna till busshållplatsen. Busschauffören visslar med i någon låt på radion när hon lägger fram pengarna och suckar högt när han inser att han måste räkna enkronor. Bussen kör iväg med ett ryck, men trots klackarna lyckas hon hålla balansen och sätter sig på första bästa lediga plats. Resan till busstorget tar bara några minuter, sminka sig får hon göra på den andra bussen.

Vid busstorget står bussen mot den mycket större grannstaden redan inne. Det är fortfarande några minuter kvar innan den ska gå, så Jessika passar på att ta några snabba bloss. Hon borde verkligen sluta röka, men vem har tid att hålla på med sånt? En mamma med två små barn i vagn närmar sig Jessika och ber om att få hjälp att få på vagnen på bussen. Med cigaretten i mungipan hjälper hon mamman att få på vagnen och nickar snabbt när mamman tackar för hjälpen. Det är dags att fimpa och kliva på bussen. Med de turkosa skorna trampar hon till fimpen och går på bussen.

Bussen lämnar torget och hon plockar upp sminkväskan. I vanliga fall skulle hon aldrig gå ut utan smink, men vid den här tiden en dag mitt i veckan är chansen minimal att hon ska springa på någon hon känner och som aldrig har sett henne utan smink. Först mascara, underlagskräm, mer mascara, kajalpenna, ögonskugga och till sist läppstift. Tur att hon han fixa håret i alla fall, annars hade det hängt stripigt ner på axlarna.

Utanför bussfönstret breder de stora slätterna ut sig och de lämnar staden bakom sig. I jackfickan ligger önskelistan från brorsbarnen. De önskar sig det gamla vanliga, barbiedockor, legoslott, tuschpennor, studsbollar och sån där äcklig gröngul gegga som fastnar på allt i hela världen. De fick sån förra julen, men den var fräsch i sådär tre minuter, sen var den full med pepparkakssmulor, hundhår och granbarr. Men de verkar inte ge upp, mer gröngul gegga vill de ha. Bussresan tar ungefär en timme, och Jessika letar upp sin rosa mp3-spelare. Hörlurarna har snurrat ihop sig och när hon drar upp lurarna från väskan följer läppglans, ett gammalt kvitto och några huvudvärkstabletter med. Sånt där som är bra att ha. Det är inte mycket batteri kvar i mp3-spelaren, men det borde räcka på tillbakavägen också. I med hörsnäckorna och sen sjunger Robyn. Resan går så mycket fortare med musik i öronen.

Väl framme i staden börjar Jessika som vanligt med att sätta sig på caféet på torget. De serverar extra stora bitar morotskaka och enorma baljor med café latte med extra mycket mjölk, precis som hon vill ha det. Hon sitter där ganska länge och tittar ute genom fönstret. I vanliga fall brukar hon kunna se gamla klasskompisar, men än så länge har ingen från gymnasiet setts till.

Första anhalten blir leksaksaffären. Damen bakom disken ler snällt här Jessika går in genom dörren, det är bara hon och damen där. Raderna med barbiedockor är milslånga och Jessika börjar fundera på vilken barbie hon köpte förra året. Discobarbie? Hästbarbie? Sjuksköterskebarbie? Hundtränarbarbie? Damen i affären hojtar till och säger att det bara är att be om hjälp om det är något hon undrar över. Jessika känner hur hon börjar svettas och klackarna känns helt plötsligt lite för höga. I glittriga askar står Barbie på sina smala ben och ler i volangklänningar och vita pudlar i koppel. Jessika går fram till damen och frågar om det finns någon ny Barbie för den här julen. Damen letar fram någon slags katalog och bläddrar fram till julens nyheter. Flygvärdinnebarbie är ny, precis som advokatbarbie och skridskoprinsessebarbie. Hon bestämmer sig för skridskoprinsessan. Hon ber om hjälp med legoslotten. Damen tror inte att det har kommit några nya legoslott, men polisstationer, brandstationer, sjörövaröar och Batman-lego har det kommit. Jessika har inte längre någon känsel i höger stortå och bestämmer sig för sjörövarön. Tuschpennor och sån där grön gegga finns vid disken. Damen packar ner allt i en stor papperspåse och Jessika sträcker fram VISA-kortet. Luggen smetar fast i pannan, men damen ler fortfarande snällt och ser inte alls ut att vara varm i sin ljusgula angorakofta. Hon önskar god jul när Jessika kliver ut genom dörren för att ta sig över torget och till kinarestaurangen.

Det är nästan folktomt på restaurangen, en glad man med lite för stora glasögon hälsar henne välkommen och frågar om hon ska äta buffé eller à la carte. Jessika bestämmer sig för buffén. Nu är hela höger fot bortdomnad och hon får nästan halta fram till buffédisken. Hon lägger upp friterade räkor, nudlar, bambuskott och räkchips och häller på lite för mycket sötsur sås. Hon sätter sig vid ett fönsterbord och tittar ut på torget. Det är lite mer folk ute nu, men fortfarande inga gamla klasskompisar. Några byggjobbare i skitiga blåbyxor kliver in på restaurangen, de pratar högt vid buffén. Egentligen skulle hon vilja ha mer mat, men fötterna värker och hon vägrar halta iväg när byggjobbarna sitter i närheten. Hon får helt enkelt vänta ut dem. Medan hon väntar tittar hon ut genom fönstret och där, utanför skoaffären går han… Patrik. Lika snygg som på högstadiet. De hånglade bakom gympasalen i några minuter och sen åkte han iväg på sin trimmade moppe och Jessika bestämde sig för att aldrig borsta tänderna igen.

Efter någon timme lämnar hon restaurangen för att köpa lite fler presenter. Det stora varuhuset har det mesta hon behöver. Slips till pappa, nagellack till mamma, hudkräm till mormor och pipleksak till syrrans hund. Påsarna blir tyngre och tyngre och armarna känns längre och längre. Bussen går tillbaka om 15 minuter och nu lyser ljusen i den stora julgranen. Det luktar kokt korv och det har börjat falla lite snö från himlen. Damen i leksaksaffären stänger för dagen och vinkar snabbt åt Jessika.

Bussen står inne vid stationen och Jessika kliver på. Det är varmt och fötterna ber om en stunds vila. Innan bussen hinner lämna stationen somnar Jessika och i hennes drömmar slåss flygvärdinnebarbie med legopoliserna. Och i skorna börjar tårna vakna till liv igen.

Skrivet av: Therese