Britt-Marie Wahlström gick längst den svagt upplysta cykelvägen och ögonen fylldes med tårar. Britt-Marie ville tro att de berodde på den kyliga vinden men skälet var något helt annat. När hon blinkade till började tårarna rulla nerför kinderna och hon tänkte "Aldrig, aldrig mer! Aldrig mer att jag går på julfest ensam! Parmiddagarnas parmiddag. Alla står där i sin fina klänningar med sin man vid sin sida och jag kommer där ensam. I samma klänning som de två tidigare julfesterna." Britt-Marie hade varit på företagets årliga julfest som enligt tradition alltid var den första onsdagen i december. Britt-Marie hade länge övervägt om hon skulle gå eller inte men tjejerna på avdelningen hade övertalat henne. När hon väl bestämt sig hade hon tyckt att det skulle bli roligt men allteftersom dagen närmade sig började oron krypa i kroppen på henne. Och på fredagen innan julfesten hade det börjas pratas om förfest men det var ingen som hade frågat Britt-Marie och hon tänkte minsann inte tränga sig på. "De kan sitta där på sin förfest och visa upp sina nya gardiner och skryta om vilken bra bild den nya platt-teven hade. Jag klarar mig utan det." När onsdagen närmade sig såg Britt-Marie till att ha mycket att göra så hon kunde stänga in sig på sitt rum så hon slapp höra alla prata om kvällens fest. När de flesta kompade ut vid eftermiddagsfikat stannade hon kvar och ringde några samtal till några kunder som inte hade betalat. "Skall inte du gå hem nu?", "Nej, du vet jag måste ringa till Italien och kolla varför de inte betalat." Men när de flesta gått hem kom Britt-Maries chef in till henne och sa "Gå hem nu. Det där kan vänta tills i morgon." Britt-Marie hade nickat, svalt klumpen i halsen och sagt "vi syns i kväll" till chefen.

Britt-Marie hade tagit sin bil hem, hämtat barnen och fixat lite mat till dem innan de skulle bli hämtade av sin mormor som skulle ta med sig dem hem och dessutom köra dem till skolan dagen efter. "Vad du ser ledsen ut, har det hänt något?" frågade Britt-Maries mamma oroligt. "Nejdå, bara lite trött, mycket på jobbet just nu." Efter att de ätit lite och Britt-Maries mamma tagit med sig barnen hem till sig så klev Britt-Marie in i duschen och hoppades att den skulle göra henne piggare och på ett bättre humör. Något piggare klev hon ur duschen, sminkade sig och gick in i sovrummet och valde bland klänningarna. Detta hade hon gjort många gånger den senaste veckan men hon hade inte kunnat bestämma sig men nu var hon tvungen att ta ett beslut. "Jag tar väl den svarta, den är ju inte ny men den är ändå snygg. Hoppas bara att jag kan ha den trots de där tråkiga kilona som aldrig vill försvinna." Hon tittade på klockan och insåg att hon inte skulle hinna till julfesten om hon gick utan beställde en taxi, det var lite kö meddelade tjejen i taxiväxeln men det skulle ändå gå fortare än att gå. Dessutom tyckte hon inte om att komma till fester med andan i halsen och med svettpärlor i pannan. Medan hon stod i köket och spanade efter taxin som skulle komma om en kvart passade hon på att ta en kall öl från kylen. Hon var visserligen sugen på ett glas rött vin men visste att hon skulle få sprängande huvudvärk om hon blandade vin med snaps och glögg. Medan hon smuttade på ölen började tankarna snurra och frågan om varför kom upp.

Britt-Marie hade träffat sin före detta make redan på högstadiet och de hade blivit tillsammans första året på gymnasiet. De hade gift sig när Britt-Marie var 24 år och sonen hade fötts ett år senare. Då hade de dessutom hunnit köpa hus och blivit en riktig familj som åkte på bilsemester varje sommar och hade grillfester och glöggfester med alla vännerna. Fyra år senare hade de fått en dotter och livet lekte. Både Britt-Marie och hennes make bytte jobb och tjänade mer pengar och kunde unna sig mer saker men efter ytterligare några år började saker och ting hända som gjorde att de gled mer och mer ifrån varandra. Hennes make som jobbade som säljare var borta mer och mer och hon var den som fick ta hand om barnen i veckorna och sedan var hon tvungen att jobba ifatt på helgerna. Stämningen mellan dem var väl inte den bästa men beskedet om att maken ville skiljas kom ändå som en chock för henne den där onsdagseftermiddagen när maken kom hem från en av sina säljresor. Att han varit borta mer och mer berodde på att han träffat en ny tjej på ett stadshotell som han brukade bo på när han var iväg. Trots gråt och böner från Britt-Marie så hade han bestämt sig, han vill skiljas. De hade bestämt sig för att sälja huset eftersom maken skulle flytta till den nya tjejen och Britt-Marie hade inte råd att köpa huset själv. Inbjudningarna till parmiddagar uteblev och det enda umgänget med de gamla kompisarna var när de träffades på klassförälderträffar eller barnens idrottsaktiviteter.

Medan Britt-Marie är som djupast inne i tankarna dyker taxibilen upp i kurvan vid korvkiosken och Britt-Marie undrar medan hon sveper den sista slatten öl om det möjligen är den mörke killen längst upp i trappen som kör. Tobal heter han i efternamn hade hon sett. Hon hade sett honom åka iväg i sin taxibil när hon kom från jobbet så det skulle kunna vara han. Men det var inte grannen, det var en lång kille med glasögon som artigt höll upp dörren när hon sprang ut från porten.

- "Jaså, ni har julfest idag", sa taxikillen, "jag har kört fler körningar dit, det var därför det dröjde lite. Hoppas Ni inte kommer för sent."

- "Nejdå, det är nog ingen fara. Och fint folk kommer ju alltid sent sägs det ju."

- "Ja så är det nog." Taxikillen märkte att Britt-Marie inte var på något humör för att kallprata och därför gick taxifärden under tystad. Väl framme betalade Britt-Marie kontant och gav även lite dricks och taxibilen susade iväg för att köra nästa tur. Precis innanför dörren stod företagets VD med fru och tog emot. Han hälsade Britt-Marie hjärtligt välkommen, gav henne en kram och berömde hennes klänning. Hans fru sa inte mycket utan räckte fram en bricka med glögg och tilltugg. Med glögglaset i ena handen och en pepparkaka i den andra gick Britt-Marie in i festlokalen för att hitta någon att kallprata med lite innan det var dags att sätta sig. Efter lite allmänt minglande hittade hon äntligen någon som hon verkligen hade sett fram att få träffa, en av "de gamle", en av dem som jobbat på företaget länge men gått i pension sedan några år och som hon i stort sett bara träffade på julfesterna. Hon stod och pratade en bra stund och både han och hans fru pratade på om allt och när VD ställde sig på den lilla scenen och bjöd alla att sätta sig ner såg hon till att få sitta vid samma bord som den gamle jobbarkompisen. Under det lilla tumultet som uppstod när alla skulle sätta sig passade Britt-Marie på att titta lite på sina arbetskamrater. Där var killen som alltid var så uppåt på jobbet och skojade och drog fräckisar som alla skrattade åt men nu var hans fru med och då var det en helt annan person. Väldigt tyst och tillbakadragen, men hans hustru brukade prata desto mer. Och dessutom prata innan hon tänkte. Och där var tjejen i receptionen som alltid var glad och käck. Undrar om hon har med sig munspelet som hon hade förra året? Det hade varit väldig hög stämning vid det bordet när hon drog igång med "O Susanna." Och där var tjejen som höll på med frakter och som hade den lilla egenheten att hon blev tystare när hon drack, på jobbet hade hon alltid svar på tal och backade inte men när hon druckit lite så spred sig ett leende över läpparna och hon blev tyst. Och så sköt hon upp sina glasögon i pannan och hade som hårband.

- "Sitt inte där i egna tankar, vi skall hämta mat nu." Grannen stötte till henne i sidan och hon reste sig och ställde sig i kön för att hämta all maten. Egentligen var hon inte jätteförtjust i julbord, man tog oftast för mycket mat och sedan mådde man mest illa. Tyvärr var det så att hon inte var speciellt förtjust i julen överhuvudtaget. Hon tyckte mest att det var hysteriskt och en massa måsten. Folk la ner en massa pengar på presenter som efter jul bara kostade hälften och många av presenterna var inte ens önskade utan man tackade plikttroget och sedan blev presenten glömd längst in i skåpet. Hur många gånger hade inte Britt-Marie hört jobbarkompisarna sitta och beklaga sig över alla presenter de fått som inte passat, antingen storleksmässigt eller färgmässigt eller modellmässigt. Men istället för att säga till så behöll man presenten men aldrig använde den. Eller möjligen använde den när de skulle gå på annandags middag hos svärföräldrarna som köpte den alltför trånga tröjan i en lila färg som inte passade till någonting. Det var ännu bara de första dagarna i december men alla butiker skrek redan ut sitt budskap om julen "KÖP, KÖP, KÖP." Varför var det så? Betydde inte julen mer än bara konsumtion och stress. Och så hade det varit när hon var liten också, hon mindes att hennes mamma och mormor stressat omkring och lagat mat och servat alla i familjen så när kvällen kom var de helt slut och kunde inte njuta av lugnet utan somnade bara utmattade i en fåtölj och vaknade flera timmar senare men då var julafton redan över. Britt-Marie hade försökt att införa lite nya traditioner i sin familj men hon hade inte lyckats speciellt bra. Hon hade velat att hela familjen skulle gå till julbönen på julaftons eftermiddag men maken hade inte velat följa med och när barnen blev lite större så hade även de tackat nej. Och det var ju ändå för dem som hon fortfarande firade jul. Hade det inte varit för dem så kunde den mesta ha kvittat. Och i år kunde det verkligen lika gärna kvitta. Barnen hade i slutet av oktober kommit hem från en helg med sin pappa och varit jättelyckliga och berättat att de skulle åka till Spanien med sin pappa. "När då" hade Britt-Marie frågat? "Över jul" hade de svarat och genast sprungit in på sina rum för att plocka fram sina badkläder. Britt-Marie hade ringt till sin före detta make och frågat hur han resonerat. "Det vore väl skönt för barnen att få komma ner till värmen lite i det mörka och trista december. Och så slipper du ju allt stöket med jul. Du har ju alltid tjatat om att du velat ha en lugn jul." "Lugn ja men inte ensam." Men Britt-Marie hade givetvis givit med sig, klart barnen skulle åka till Spanien med sin pappa och hans nya sambo. Men vad skulle hon göra? Visst, hon skulle göra som alla andra år, baka lussekatter och pepparkakor med barnen, hon skulle städa och göra fint sent på kvällarna efter jobbet när barnen lagt sig, hon skulle lägga små paket som de skulle få i sina adventskalendrar men hon skulle inte får vara med på självaste julafton. Skulle hon orka engagera sig så mycket utan att få se barnen vakna upp på julaftonsmorgon och sitta med dem och se julkalendern? Hon insåg att hon måste, hon måste för barnens skull. Hon kunde inte visa hur ledsen hon var utan hon var tvungen att bita ihop och säga "Det gör inget att ni är borta på julafton. Vi kan fira när ni kommer hem från Spanien."

Det var dessa tankar som gjorde att tårarna rann nerför Britt-Maries kinder när hon gick hem efter julfesten. Tankarna på hur hon skulle genomlida tiden fram till jul och framförallt julhelgen. Helt ensam i en värld där alla firar jul med sina familjer och alla är lyckliga. Hon visste att alla inte hade det som i videon till Whams "Last Christmas" eller som det sjöngs i alla julsånger men lite bättre än att sitta ensam i en lägenhet och bara vänta på att julafton skulle ta slut måste väl alla ha det. Hon fick försöka vara uppe så länge det gick den 23:e så att hon sov länge och om hon drog på saker väldigt länge skulle klockan snart vara fem på eftermiddagen och då kunde hon gå på julbönen och sedan var det inte mycket kvar av kvällen. Hon kunde göra sig lite fika och sedan gråta sig igenom filmen "Love actually" och sedan kunde hon gå och lägga sig och när hon vaknade skulle det vara juldagen. Och 364 dagar kvar till nästa julafton.

Väl hemma i lägenheten hängde hon omsorgsfullt upp sina kläder och funderade på när hon nästa gång skulle ha sin fina klänning på sig. Efter att han tvättat sig och borstat tänderna gick hon ut i köket för att ta ett glas vatten och en huvudvärkstablett mot huvudvärken som börja komma och som var på väg att ta en järngrepp om hennes huvud. Om det var blandningen av alkohol eller gråten som gjorde att värken kom visste hon inte. När hon lagt sig ner i sängen och salta tårar blötte ner kudden tänkte hon "Jag kan inte ha det så här, jag måste göra något åt detta."