Kent Berg vaknade tidigt och tittade på klockan. 05.28. Jösses. Vad tidigt. Han försökte somna om men nervositeten höll honom vaken. Klarvaken. Han kände sig svettig och sparkade av sig täcket men började med ens frysa och drog åter på sig det stora bylsiga duntäcket. Om han bara hade kunnat sova. Han behövde sin sömn.

05.29

Inte ens halv sex. En söndag. En ledig dag.

05.30

Det var idag det skulle hända. Han skulle möta sin nätdejt för första gången. De hade mailat och chattat sen september men inte kommit till skott. Han hade blivit intresserad så fort han sett hennes bild på den där nätdejtingsiten. Hon såg ut som en dröm med sina klarblå ögon och ljusa långa hår. Som tagen ur en Timotej-reklam. När han fick syn på henne och hennes presentation skickade han snabbt iväg ett litet meddelande. En liten flirt. Han fick svar efter några dagar och hon förklarade att hon varit bortrest och inte hunnit svara tidigare. Han blev varm av hennes små mail och nu hade han en helt egen mapp för bara hennes mail. Han hade kvar vartenda ett. De hade lagt till varandra på Facebook och han hade full koll på hennes vänner och vad hon gjorde och när och hur. Han hade noga granskat alla bilder hon lagt in och visste till och med hur hennes kusiner och arbetskamrater såg ut. Han hade koll. Han visste.

De första mailen hade handlat om väder och vind och vad jobbar du med och vad jobbar jag med och sånt. Men ganska snabbt hade de kommit in på annat. Musik, teater, inredning och allt annat som han tyckte var roligt. Hon tyckte samma. Han tyckte att hon verkade så perfekt. Som klippt och skuren. För bra för att vara sann.

En gång hade han tjyvringt hem till henne när han var hos Benny och tog en öl. Det var någon månad sen. Han hade ringt hennes nummer och när hon svarade hade han sagt att han ringt fel och lagt på. Hon hade kvittrat att det gjorde verkligen inget och så var samtalet slut. Hon hade en ljuvlig stämma och hon lät så söt.

Det hade ganska snabbt visat sig att hon var ett riktigt Kent-fan. Hon hade fnittrat och tyckt att det var kul att han hette som gruppen i förnamn och som Jocke Berg i efternamn. Han hade aldrig tänkt tanken och var glad över att få nya perspektiv och nya tankar i sitt liv. Han tänkte att hon gav honom det som fattades. Nya perspektiv och nya infall.

En kväll hade de vinkväll vid datorn. Han vid sin och hon vid sin. De satt vid varsin dator i varsin stad och drack vin och chattade. Skickade små söta meddelanden till varandra och öste komplimanger och han skickade små hjärtan genom att skriva pil vänster och en trea. <3. Hon förstod inget först och han hade fått förklara och hon blev generad. Han tyckte att hon var vimsig och hon tyckte att han var ordentlig. Han gillade hennes stavfel och hon älskade hans korrekta och rättstavade svenska.

När hon fyllde år i november budade han över en bukett blommor och blev nervös över om hon skulle tycka att det var för mycket att han hade letat reda på hennes adress. De visste ju allt men hur tar man första steget ut i det verkliga livet. Hur tar man första steget ut i riktiga livet efter att bara haft kontakt genom nätet? Hon hade blivit överlycklig och svarade med ett sms direkt. Vilket fick honom att förstå att hon hade hans mobilnummer i beredskap. Det hade hon letat fram ifall att. Ifall hon skulle behöva det. Han blev varm av tanken. Varje litet steg framåt fick honom varm.

Det hade tagit lång tid innan de bestämt sig för att äntligen träffas. Som att de var rädda för att ses och för att det kanske skulle bli fel. Att de inte skulle vara det de hoppades för varandra. Att hon skulle bli besviken på honom eller tvärt om. Att de inte var de de trodde för varandra. Att förtrollningen och förhoppningarna skulle brytas i samma sekund som de såg varandra i ögonen första gången.

Skulle han gå upp nu? Om 6 timmar skulle de ses och ta en fika på det lilla caféet i hans stad. Hon skulle komma med tåget kvart i tolv och hon hade sagt att hon hittade. Att hon visste och kände till caféet. Hon hade varit där förut. Det hade hon sagt. Eller skrivit.

Hur skulle han bete sig när de möttes? Skulle han ge henne en kram? Ta henne i handen och bocka sig lite lagom? Eller bara säga hej? Han vred sig i sängen och sparkade av sig täcket igen och tittade på klockan.

06.00

Nervositeten värkte i kroppen. Magen kändes uppblåst och han mådde lite illa. Höll han på att bli sjuk?

Killarna på jobbet hade retat honom hela veckan. Sagt att det var dags att flytta ihop och att det snart skulle bli aktuellt att börja pendla mellan jobbet och staden där hon bor. Det skulle få bli tåg tyckte polarna och skrockade vidare.  Kent blev svettig under armarna och låtsades behöva gå på toa.

Han försökte somna om. Men att tänka jag måste sova jag måste sova var inget bra sätt att locka på John Blund. Kent såg inte röken av någon lite kille med sömnsand i fickorna. Han provade det gamla tricket att räkna sakta ner från 100 till 0. Aldrig någonsin hade han kommit ner till 0 innan han somnade. Idag räknade han från 100 till 0 två gånger utan att somna till det allra minsta. Han gick upp och tog ett glas mjölk, inte heller det hjälpte. Hur han än gjorde vägrade sömnen komma till honom. Han förblev sömnlös.

Han kikade bort mot garderoben och såg de nya kläderna hänga där. De snygga nya jeansen och den stickade tröjan. I något mail för flera månader sen hade hon nämnt att hennes favoritserie på TV en gång i tiden var Skärgårdsdoktorn. Kent hade letat i veckor för att hitta en likadan tröja som Samuel Fröler hade i serien. Till slut fick han fråga Marie på jobbet om hon kunde tänka sig att sticka en till honom. En vecka senare hade hon den med sig i en påse. Den var så perfekt. Marie i växeln. Kent log för sig själv när han tänkte på hur han för en vecka sen sjöng den låten för henne på jobbets julfest. Marie i växeln vill du ge mig en chans. Ha.

Svetten drabbade honom åter igen och nu reste han sig plötsligt upp i sängen, satte sig på kanten och tog på sig tofflorna som stod placerade vid sängkanten. Han kliade sig på magen och gick in i köket och satte på kaffe. Mailet i vilket de bokat tid och plats hängde på kylskåpet och magneten som höll fast lappen var ett rött hjärta av trolldeg som han fått av sin brors dotter när han fyllde år. Kent tyckte att om man kisade mot hjärtat så såg det ut som ett P var målat mitt på. Vattenfärgen som Edith hade målat med hade format sig så. Naturligtvis av en slump, men inbillade man sig riktigt bra kunde man se ett P som i Patricia. Patricia. Nätdejtstjejen.

Kaffet vände sig i magen. Illamåendet gjorde sig påmint och han hällde ut alltihop i vasken och gick in i vardagsrummet. Han tryckte på TVn och satte sig i soffan. Där låg den, laptopen. Liksom slängd i soffan lite nonchalant. Han hade suttit med den i knät igår och de hade mailat varandra och sagt att de längtade. Han satte på datorn och kollade mailboxen. 4 nya meddelanden. Inget från henne. Hon sov nog. Vackert på sin kudde med håret utspritt. Ljuvt och lugnt och gott.

Han fick panik. En attack av illamående och en nervositet från helvetet drabbade honom. Tänk om hon inte skulle komma? Tänk om hon inte skulle tycka om honom? Tänk om den här drömmen skulle gå upp i rök och alla drömmar och förväntningarna bara förintas i samma veva som de fick syn på varandra. Tänk om. Han skulle inte klara av det.  Han hade levt för hennes mail i flera månader. Han kollade mailen det första han gjorde när han vaknade och det sista han gjorde innan han gick och la sig. Varje dag. Så hade det varit i flera månader nu. Han skulle inte klara av ett misslyckande nu. Inte nu. Inte idag. Inte såhär nära jul. Inte nu. Och inte någon annan gång heller. Inte i det här livet.

Han öppnade ett nytt mail. Skrev in hennes mailadress. Flyttade markören ner till fältet där man skriver sitt mail och skrev.

Skrivet av: Susanne