Isabelle Sandberg vaknade av att väckarklockan ringde klockan 6. Hon gnuggade sig i ögonen och funderade över var hon var, vad hon hette och vilken dag det var. Lika förvirrad som varje morgon. Enligt henne själv handlade det inte om sömn som hon sysslade med på nätterna. Hon snarare tuppade av varje kväll hon gick och la sig. Oerhörda sömntalanger kan man kanske säga.

Hon kom ganska snabbt på vem hon var och varför och kom sen sakta tillbaka till verkligheten. Plötsligt gick det upp för henne vilken dag det var. Den bästa dagen på året. Hennes egen julaftonsdag. De senaste 7 åren hade hon varit ledig den här dagen och ägnat sig åt att sprida glädje och värme i sann Karl-Bertil Jonsson-anda. Första året hade det varit i väldigt liten skala och bara hänt som av en slump. Hon hade varit och köpt en massa fikabröd som hon hade tänkt att bjuda på på jobbet när hon plötsligt kikade in genom ett fönster i ålderdomshemmet Svalan som hon gick förbi på väg från konditoriet. Hon såg en ensam man sitta och stirra tomt framför sig och greps av sorg och ångest. Hon funderade i tre sekunder innan hon bestämde sig för att gå in och se om hon hittade någon att prata med. Snabbt kom en tjej från personalen fram och frågade om hon kunde hjälpa till med något och Isabelle sa som det var, att hon bara undrade om hon kunde få bjuda på lite fikabröd Den unga söta tjejen tog emot lussekatterna och frågade om Isabelle kände någon som bodde på hemmet och ville komma in och hälsa. Isabelle drog en rövare och nickade bort mot mannen som fortfarande stirrade rakt in i väggen och menade att honom skulle hon minsann hälsa på. ”Jasså, du ska hälsa på Gösta, ja visst! Då blir han glad!”. Gösta hade blivit lika glad varje år som Isabelle kommit med lussebullar just den 22 december. Han hade sagt att hon var hans egen julängel. Några dagar före den 22 december i fjol hade dock en riktig julängel kommit och hämtat Gösta och nu fanns det istället en Iris på hans rum. Hon var inte lika glad över besök, men Isabelle hade sett att hon mer än gärna åt av lussebullarna i alla fall. Gott nog.

De olika stationerna hade blivit fler och fler genom åren och nu fanns det många ställen som varje år fick besök av Isabelle den 22 december. Det var daghemmet Gungbrädan, mannen i skoaffären, tant Rut i det höga huset vid ån, gruppboendet på Svanstigen och flera andra. Och så Göstas grav förstås. Och  Sven-Erik Bergendahl på första våningen i samma hus som Isabelle. Inte för att det går någon nöd på Sven-Erik och inte för att han är ensam utan mest för att han är gullig och så evinnerligt tacksam. Det känns som en fröjd att ringa på hans dörr och räcka honom en påse med fikabröd och sen bara se honom skina upp som en sol. Lika glad och överraskad varje år. Som att han inte kom ihåg att hon brukar komma. Som att han inte varit med om det förut. Underbart med människor som inte tar andras hjälpsamhet och givmildhet för givet tänker Isabelle.

Varje år har hon dessutom ett ”öppet kort”. Den sista anhalten för dagen byter hon ut varje år. I år hade hon bestämt att hon skulle gå till sjukhuset och fråga om hon kunde få bjuda personalen på fika. Hon hade bestämt sig för att inte bestämma i förväg vilken avdelning hon skulle gå till utan bara gå dit näsan pekade och det kändes bäst. Eller om hon mötte någon i en korridor och fick ögonkontakt med någon som såg ut att behöva lite uppmuntran.

Till traditionerna tillhör också att skänka pengar till välgörenhet. Isabelle tjänar inga stora summor på att jobba som biträde i den lilla jourlivsbutiken, men hon hoppas ändå att hennes bidrag ska göra någon lycklig i slutänden. Många bäckar små.

Att dela med sig är inget hon fått med sig från sina föräldrar. De ansåg att alla får klara sig själva och att man själv bestämmer hur man vill leva sitt liv. När Isabelle var liten hade hon tyckte som dem men kanske mest för att hon inte visste något annat sätt att tänka. När hon blev vuxen hade orättvisorna radat upp sig och hon hade länge känt att hon borde göra något men kunde inte riktigt komma på vad. Men sen den där dagen för 7 år sen när hon fick syn på Gösta genom fönstret och klev in på hemmet så förstod hon att man kan göra det lilla och ändå göra stor skillnad. Man behöver inte rädda hela världen på en gång, man kan börja med att bjuda någon på en kopp kaffe. Det kan räcka.

Hon klev ur sängen och steg in i duschen. Idag ville hon göra sig extra fin. Det här var en stor dag. Kanske årets största. Hon hade köpt en ny röd sammetsklänning i second hand-butiken och putsat vinterstövlarna så blanka att det gick att spegla sig i dem. Hon var beredd.

Hon svepte in det långa blöta håret i en stor handduk och gick i köket och satte på en full kanna kaffe. Hon hade räknat ut att det skulle gå åt 7 kannor kaffe och ungefär 100 lussebullar idag. Plus en liten julblomma som hon tänkte ge till tjejen i det mysiga caféet. Och så fick hon inte glömma det lilla brevet som hon skrivit till Monika Bergström på våningen under. Ett slags tackbrev för att hon just läst hennes fantastiska bok som hon skrivit. Tänk att hon hade en författare i lägenheten under sig. Det kände stort.

Hon fönade håret och sminkade sig lite lagom mycket och tog på sig den fina klänningen som satt som klippt och skuren på hennes kropp. Tänk att en så fin klänning som verkade helt oanvänd bara kostade 50:-. Isabelle hade betalt 100:- och lämnat resten i dricks. Ifall tjejerna som drev affären skulle bli sugna på godis eller nått.

När hon åt sin frukost och kokade termos efter termos med kaffe tittade hon ut genom köksfönstret och såg grannarna försvinna iväg än hit och än dit gick det som en rysning genom kroppen. Äntligen var dagen här. Äntligen hade det blivit den bästa dagen på året. Hon tänkte att tänk hur bra den här dagen skulle kunna bli för alla, om varenda människa gjorde något extra snällt mot bara en enda människa. Den här dagen borde vara en sån dag för alla. Dagen då alla bjuder till lite extra.

Skrivet av: Susanne