- Har du sett mina gamla tennisgrejer?
Gerd Olsson vaknade med ett ryck och började fundera på om hon verkligen hade hört rätt. Det var kolsvart i lägenheten förutom en liten ljusglimt från hallen.

- Tennisgrejerna!? Har du sett dem?

Hon hade hört rätt. Åke, som i vanliga fall tog långa sovmorgnar, var redan vaken och höll på att riva ut hela klädkammaren. I några minuter låg hon kvar under täcket och låtsades sova, ända tills Åke tände lampan i sovrummet och än en gång sa

- Gerd. Har du sett tennisgrejerna?

Gerd som knappt visste om att hon var vaken försökte komma på var hon kunde ha sett det gamla träracketen och bollarna senast. Hon kunde inte ens komma ihåg när hon hade spelat tennis senast. Kanske när barnen var små och de var vid sommarstugan. Men då var det plastracket och bollar av gult skumgummi. Åke hade fortfarande sin pyjamas på sig och hade inte kammat håret.

- Ska du spela tennis?

Var det enda Gerd fick ur sig. Hon satte sig upp i sängen och gnuggade långsamt ögonen. Åke, som var betydligt piggare, pratade så fort att hon nästan inte hann med.

- Jo, jag sprang på Bengan igår, du vet gamla Bengan från transport. Jo, han hade fått tag på en tennistid och frågade om jag ville hänga med. Och jag är ju inte den som är den, jag hänger ju på. Så jag tänkte, va fan, lite tennis kan man ju alltid spela. Har du set grejerna?

Orden bara bubblade ur honom och Gerd reste sig från sängen. Den onda ryggen gjorde sig påmind och knäna sa ifrån. Åke försvann iväg till klädkammaren igen och när Gerd kom ut till hallen fann hon hela klädkammarens innehåll på hallgolvet. Bland sommarsandalerna låg solstolar, balkonglådor, gamla tidningar och annat bråte. Men inget tennisrack.

- Tror du de kan vara i källaren?

Åke störtade ut genom dörren innan Gerd hann svara. Hon hann inte heller stoppa honom och säga att han fortfarande hade pyjamas på sig. Hon tittade bort mot klockan och tänkte ”jaha, det är nu alla andra i huset går till jobbet, och de som tar trappan kommer att möta min man i pyjamas, bra start på dagen”.

Hon plockade upp morgontidningen från dörrmattan och gick och la sig i sängen igen. Det tog nästan femton minuter innan Åke kom tillbaka med ett tennisrack i högsta hugg. Gerd hade hunnit somna om igen och vaknade av att Åke letade fram lämpliga strumpor ur byrålådan. Åke mumlade för sig själv när han packade väskan med allt han behövde ha med sig för en dag på tennisbanan. Gerd låg lugnt kvar i sängen och tummade på morgontidningen.

- Nä du, gumman. Nu drar jag och Boris Becker till tennishallen! Vänta inte på mig med lunchen, man vet aldrig när vi kommer tillbaka.

Gerd önskade honom en trevlig dag och njöt av tystnaden som spred sig i lägenheten efter att ha hört nyckeln vridas om i låset. Hon tittade på klockan och såg att den började närma sig åtta och sträckte sig efter fjärrkontrollen till den lilla stereon och tryckte på knappen för radio. En varm röst berättade om låten de precis hade spelat och att det snart var dags för nyheter och väder. Gerd sträckte på sig och slog upp tidningen. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt och under täcket var det varmt. Hon plöjde genom tidningens alla delar och avslutade som vanligt med att läsa dödsannonserna. Åke brukade alltid skoja om att han läste dem för att veta om han skulle behöva gå till jobbet eller inte. Gerd läser dem trots att hon är pensionär sedan flera år tillbaka. För några veckor sen var det en dödannons för en av mattanterna från skolan där hon gick som barn. Det var alltid den mattanten som la upp störst portioner och så hade hon alldeles grått lockigt hår.

Efter en timme började Gerd bli hungrig och bestämde sig för att gå upp och äta frukost. Kylskåpet var som vanligt välfyllt och hon hade svårt att välja mellan rökt skinka, leverpastej, grevéost och mjukost med räksmak. Så hon plockade ut allt hon kunde hitta och ställde det på diskbänken och skar en tjock skiva av det hembakade brödet.

Klockan tickade på och Gerd bestämde sig för att sticka lite. I flera år har hon stickat mössor, vantar, sockor och små tröjor till Röda korsets julbasar. Förut brukade hon sticka till barnbarnen, men de anser sig vara för stora för mormors hemstickade mössor och vantar. Det ska vara motiv Gerd inte kan sticka. Hon ställer fram den stora korgen där halvfärdiga koftor ligger blandat med raggsockor och mössor. Det är mycket som behöver bli färdigt innan basaren, så det är tur att det är nästan en vecka kvar innan allt ska säljas eller skickas iväg. Mönstret till den lilla bebiskoftan kan hon utantill och behöver inte ens titta på vad hon gör, stickorna flyger fram över det ljusgröna garnet utan att hon behöver tänka på vad hon gör.

Timmarna går fort och utan att hon vet hur det gick till ligger det två små koftor och två par raggsockor bredvid henne i soffan. Det börjar bli mörkt ute och Gerd kommer på att hon har glömt att äta lunch. Hon går ut till köket och brer sig en smörgås och tittar mot köksklockan. Åke har varit borta hela dagen och om några timmar är det dags för middag. Hon öppnar frysen och tar fram ett paket fryst spenat som hon lägger på diskbänken. Sen går hon tillbaka till soffan och stickningen. Det hinner bli en raggstocka till innan telefonen ringer.

- Ja det är Gerd

- Hej, det är Bengt.

- Hej.

Gerd kan inte riktigt komma på vem Bengt är. Först tror hon att det är någon som har ringt fel.

- Ja, Bengan alltså.

- Jaha, hej.

- Åke har brutit foten, vi sitter på akuten och väntar på att träffa gipsdoktorn.

- Oj… jag kommer!

Gerd la på utan att säga hej då till Bengan. Släppte stickorna rakt ner på golvet och garnbollen rullade iväg och in under tv-bänken. Hon ryckte åt sig kappan och störtade ner för trapporna samtidigt som hon muttrar tyst för sig själv ”Gamla gubbar ska inte spela tennis, de mår bäst av att sitta i soffan och lösa korsord”.

Skrivet av: Therese