14, 15, 16, 17… Annique Lande-Bleu räknade klenäterna medan hon la upp dem på det fina glasfatet med den höga snirkliga foten. Hon placerade fatet bredvid korgen med struvorna och tog sig för ryggen medan hon sneglade på moraklockan i hörnet. Det doftade av nybryggt kaffe och nybakade kanelbullar i hennes älskade lilla café och när allting kändes nästan helt perfekt och hon dragit in den underbara doften genom näsan en extra gång gick hon och låste upp dörren. Hon vände den fina mässingsskylten i fönstret så att den visade ÖPPET åt rätt håll och tände sen de fem höga ljuslyktorna utanför dörren. Hon vinkade åt mannen i skoaffären rakt över gatan och ropade åt honom att han var välkommen in på en kopp om han hade en minut över. Mannen vinkade tillbaka utan att svara och Annique log för sig själv när hon tänkte på hur dåligt han hör. 75 år och fortfarande verksam i skobutiken. Vissa borde ha pris.

Den lille stammisfarbrorn klev in genom dörren i samma sekund som Annique hällde upp kaffet i den stora silverfärgade kannan och hon ställde den på bordet bredvid de perfekt uppradade kaffekopparna. Kaffekopparna med fat. Inga muggar här inte. Fat och en liten sked. Fint som snus ska det vara. Farbrorn hälsade genom att lyfta på hatten precis som han gjort varenda lördag de senaste 4 åren. Annique har ingen aning om vad han heter men tycker lite synd om honom för han verkar så ensam. Han säger aldrig något. Lyfter bara käckt och artigt på hatten, ställer sin käpp lite lutad mot disken medan han hänger upp sin rock på klädhängaren intill ytterdörren. Regnar det ute viftar han ordentligt av vattnet från sitt stora paraply utanför dörren innan han går in och ber lite försynt om ursäkt för att han blöter ner på golvet.

Annique hjälpte farbrorn till bordet och frågade om han ville ha det vanliga. "Det vanliga blir alldeles utmärkt" svarade han artigt och satte sig vid sitt vanliga bord på exakt samma stol som han brukar. Annique ordnade snabbt fram morgontidningen, en kopp kaffe med två sockerbitar på fatet, en fiberbulle med leverpastej och inlagd gurka. Hon ställde fram allt på bordet framför farbrorn och nickade lite när hon vänligt hälsade varsågod. Farbrorn högg in direkt. Som om han vore utsvulten. Det stack till i bröstet på Annique. Han kändes så ensam. Lite sorgsen i sin fina ljusblå skjorta med slips och bruna byxor med perfekta pressveck. Tidningen öppnar han aldrig, men hon vill ändå ge honom den ifall han skulle vilja läsa. Ifall det känns för ensamt att bara sitta där och titta. Annique har försökt att prata med honom men han är alltid väldigt fåordig och brukar säga att hon minsann måste ha viktigare saker för sig än att prata med honom. Inte vill han störa henne i hennes arbete inte.

Det klingade till i dörrklockan och ett gäng ungdomar kom in. Fnittriga tjejer med stora stickade mössor och tjocka bylsiga vinterjackor med pälsiga kragar. De frågade om Annique hade några amerikanska superstora cupcakes och Annique log och sa att är det något hon har så är det just det. Hon sneglade bort mot farbrorn medan tjejerna satte sig vid det stora bordet vid fönstret och som på en given signal tog fram sina mobiltelefoner och började sms-a. Medan tjejerna fyllde sitt bord med vantar mössor och glittriga handväskor satt sorgsna farbrorn och tittade ner i bordet och tog stora tuggor av sin smörgås.

Caféet fylldes av fnitter och ”vi ba dom ba han ba” och fnittrigt snack om snygga killar som inte fattar någonting och Annique kunde inte bestämma sig för om tjejerna var charmiga eller högljudda. Eller kanske lite av båda.

De stora papparkaksmuffinsarna fick ett tjock lager av frosting och massor av silvrigt strössel och när de var klara ställde hon dem på brickan bredvid de sju stora kopparna med varm choklad. Tjejerna såg lite magra ut så Annique tryckte dit lite extra grädde. Precis när hon skulle bära ut brickan fick hon en idé. Hon gjorde en likadan muffin till och på väg till tjejbordet stannade hon till hos ensamma farbrorn och frågade om hon fick bjuda på en muffin. Han satt lite som i sin egen lilla värld och blev lite rädd när Annique plötsligt stod bredvid honom och pratade. Han lyfte blicken och tittade på henne med snälla ögon och när hon frågade om hon fick bjuda på muffin blev han så till sig att han ställde sig upp och bockade och sa tackar som frågar och jovisst, det var ju sjusärdeles trevligt och generöst. Han hade aldrig ätit något liknande och bad om en liten sked och satte sig igen och var lite rosig om kinderna. Annique kände sig nöjd och nästan skuttade fram med brickan till tjejerna och hälsade varsågoda.

Plötsligt öppnades dörren och det vällde in gäster som just kom med bussen som stannat utanför på gatan. Det var gäster som ville stanna och fika och de som bara ville ha med sig två lussekatter i en påse. Plötsligt var alla bord fulla och Annique njöt av stunden och sorlet. Gästerna kändes nöjda och glada och det kändes som en fröjd att få gå runt och fylla på kaffe och bjuda på en hembakad pepparkaka ur en fin virkad korg med rutig duk.

Mitt i röran reste sig ensamma farbror upp och Annique skyndade sig fram till honom för att hjälpa honom med rocken och käppen. "Det var en väldigt god kaka" sa farbrorn försynt och log mot henne. "Den smakade som min frus mjuka pepparkaka som jag alltid fick förr." Annique fick en klump i magen och viskade "Oj… jag beklagar…" och såg framför mig hur farbrorn en gång varit gift med en söt liten gumma som bakade kakor iklädd ett gammeldags förkläde. "Beklagar?" frågade farbrorn förvånat. "Ja, jag trodde…" började Annique. Farbrorn skrattade till. "Jasså, fröken tror att jag är änkeman? Nä, det är jag då rakt inte. Jag har ett riktigt praktexemplar till fru. Vi har varit gifta i snart 60 år och jag har ännu så länge bara upptäckt ett enda fel hos henne..." Annique log och blinkade nyfiket mot farbrorn. "Ja, hon städar så förgrymmat. Det är därför jag kommer hit varenda lördag. När Alice tar fram dammsugaren måste jag fly undan. Men nu har hon städat klart så nu vill jag skynda mig hem. Vi ses snart igen kära du. Tack ska du ha så länge."

Mannen gick sakta ut från caféet och lyfte lite på hatten när han såg Annique genom det stora fönstret. Hon stod som förstenad och oerhört lättad och tittade efter honom när han linkade iväg.

- "Hallå?!? Får vi betala eller" hörde hon plötsligt från tjejgänget. De höll som bäst på att samla ihop sina högar av grejer på bordet.

- "Va? Nä, idag bjuder jag." sa Annique och gick in i det lilla köket och satte på mer kaffe.

Skrivet av: Susanne