Sjunde december. Fint som kattskit i vällingen. Rolle Kallio satt och doppade sin påse Earl Grey i den kantstötta reklammuggen från facket och sneglade lite på sina kollegor. Morgonfika är djävulens påfund. Sitta och småprata om väder och vind med människor han inte skulle umgås med om det inte vore för att de jobbade på samma jobb. Visst, det är väl inget större fel på dem (förutom på Susanne i kassan, hon är bara för käck och äcklig. Hon borde tagga ner!) men det är ju inte som att han drömmer om att få bjuda hem dem på middag precis. Jo, Marianne i charken skulle han kunna tänka sig att dela en flaska rött med. Men kanske inte just hemma hos honom. Eller kanske verkligen inte hemma hos honom. Han minns inte när någon senast var hemma hos honom. Men gärna en flaska rött med Marianne på kvarterskrogen fem minuters vingelavstånd från jobbet. Han går dit ibland efter jobbet, bara för att få i sig lite mat. Ja, och en och annan bira förstås. Men det blir det ingen idag. Aldrig på en måndag. Och särskilt inte den här måndagen eftersom det blev lite för många igår. Ja, självständighetsdagen firar han alltid ihop med de andra finnarna i gänget. En öl blev fyra och sen var de igång. Sekkijärvin polkka på högsta volym hemma hos Pekka och saken var biff. Morotslåda och brännvin, det är grejer det. Men aldrig mer än att han kan sköta sitt jobb. När han tänker efter är nog jobbet det som är viktigast för honom. Lagerchef och allt som han blivit. Det gäller att sköta sig.

Medan han drack sitt te och tuggade på korvsmörgåsen (rieska med kall falukorv, det är fint det) såg han Janne gå fram till micron. Mallgrodan Janne. Villa, fru och Volvo minsann. Klackring och tajta jeans. Och popcorn. Vem förutom Janne poppar popcorn till frukost på jobbet? Rolle drömmer om en enda dag utan Jannes micropop till frukost. Han fattar inte vad det är för fel på karln. Ettusen ett, ettusen två, ettusen tre… Idag hann han räkna ända till ettusen trettio innan Janne tryckte upp påsen med varma stinkande popcorn under näsan på honom och käckt frågade "Vill du smaka?". Rekord. Det brukar inte ens hinna gå 20 sekunder i vanliga fall. Rekordet på 17 sekunder tog han förra veckan. Undrar varför det tog sån tid idag. Firade han också igår? Har även Janne ont i håret idag kanske? Knappats. Torrare kille får man leta efter. Det är så man får hosta när man går förbi honom, så jädra torr är han. Han sportar nog snart ihjäl sig. Gör inget annat än spelar golf hela helgerna. Fint ska det vara. Joråsatte.

Medan den sista tuggan matades in i munnen med högerhanden ritade han ett kors i taket med den andra. En stor dag. 30 sekunder. 30 sekunder från micro-pling-pling-plinget till vill du smaka. Fascinerande. En vacker dag ska han dra till den där påsen när den sträcks fram emot honom. Liksom veva till den så att popcornen flyger. Ha. Skitkul. Det vore något. Att få se ett regn av popcorn över skallen på Janne vore som att vinna på Lotto.

Janne är ingen munter kille. Det vet han om. Det är inte som att han är tvärsur hela tiden heller, men han ser liksom ingen anledning att garva. Han bor i sin kantstötta lägenhet på översta våningen i höghuset och har en fantastisk utsikt över stan.  Ja, han ser ända till ICA Fyren där han jobbar. På grund av detta känner han att han måste ha persiennerna neddragna hela tiden. Annars får han inte något privatliv tycker han. Hans motto är att skilja på jobb och privatliv och det går inte om de röda bokstäverna från ICA-skylten speglar sig i spegelväggen i vardagsrummet. Balkongen går han ut på en gång om året och det är när han julstädar och liksom vill vädra ur. Fast det händer förstås inte varje år. När han tänker efter så minns han inte när det hände senast. Eller om det någonsin hänt. Men han skulle kunna öppna balkongdörren om han ville. Om han inte hade haft så mycket skit på balkongen.

I med den sista slurken av det nu lite för kalla teet och så ut på lastkajen för en cigg. Han ska ju sluta röka för hostan är liksom inte kul. Men just nu går det inte. Han ska sluta efter nyår tänkte han. Efter nyår, då är det ett nytt år och nya bullar. Men det är då det. Just nu är det härligt med ett bloss. Något kul måste man ju få ha.

De stora lastbilarna hopade sig vid lastkajen. Den mörka lite kalla morgonen kändes fräsch i lungorna och avgaserna liksom ringlade sig upp mot den fortfarande lite mörka himlen. Brödkillen morsade trött och mumlade att en cigg skulle sitta fint. Rolle fiskade upp paketet ur fickan och sträckte fram en åt killen. Det är ju snart jul och vill folk ta ett bloss ska de få göra det tyckte Rolle. En mänsklig rättighet. Brödkillen tog emot och ställde sig bredvid. "Faan, frugan drog igår..." suckade brödkillen och drog ett bloss som nästan tog slut på ciggen. "hon bara stack… tog bilen och drog bara. Hej och tack för kaffet kan man säga." Rolle kastade ciggen på marken och trampade till den och medan "perkele" slank ur honom tände han giftpinne nummer två. Brödisen darrade lite på underläppen och kisade upp mot himlen, drog ett djupt halsbloss och harklade sig. "Faan, hon kommer inte tillbaka, det skrek hon när hon sprang ner för trappan… Hon sa att hon skulle dra till sin morsa och att jag får skaffa ett nytt hembiträde…" Rolle visste inte vad han skulle säga. Han känner sig inte som någon Dr Phil precis och nu när han redan bjudit på en cigg kunde han inte komma på något annat sätt att trösta killen på. Egentligen tycker han att kärlek och smärta är sentimentalt skit, men brödkillen såg ju deppig ut. Faan, så ung och redan så deppig. Hans nye kompis darrade på rösten och fortsatte att berätta om eländet och Rolle som i vanliga fall är en hård och tuff kille kände en ovanlig känsla komma svepande som en vårvind inom honom. Medkänsla. Men vad säger man? Han tände cigg nummer tre och erbjöd kompisen ytterligare en. Dela med sig av ciggen kunde han ju i alla fall. "Vad faan…" sa han plötsligt till brödkillen. "Kom med in, jag vet en som har popcorn om du är sugen."

Popcorn? Vad faan, man kan väl inte bota brustna hjärtan med popcorn tänkte han när han fick med sig killen in i lunchrummet. Hade han gått och blivit lika slemmig som Janne eller?

De slog sig ner i köket och brödkillen satte armbågarna mot den skitiga vaxduken och satte händerna för ansiktet. "Jag har ju inte ens en TV vettu" hulkade han och drog in snoret i näsan. "Jag kan inte ens kolla sporten". Rolle förstod ingenting. Han hade aldrig sett sporten. Vilken sport då förresten? Vilken sport som helst eller i största allmänhet? Rolle använder mest TV'n till att kolla på lite tveksamma filmer någon gång då och då när videon funkar och är medgörlig. I övrigt, inget alls. Så plötsligt slank det ur honom "Men grabben, du kan ta min dumburk, jag använder den aldrig...". Han blev förvånad själv. Av alla de känslor Rolle har är väl inte medkänslan den han sliter mest på. "Kom förbi hemma hos mig på en bira ikväll, jag bor där borta...", Rolle pekade ut genom fönstret bort mot huset, "...så kan du ta burken med dig hem sen." Brödkillen kikade fram bakom händerna och ögonen hade blivit röda och svullna av alla tårar. "Faan vad bussigt..." snörvlade han och reste sig för att gå och hämta hushållsrullen på diskbänken. "Men jag smakar inte starkt sörru, du vet jag tycker att man blir dum i huvudet av sprit, men jag tar gärna en kopp kaffe om du har...".

Rolle kände sig nöjd med den för honom hela nya känslan farandes i bröstet. Samtidigt som han stelnade till lite av blotta tanken på att någon skulle komma hem till honom ikväll. Hans hem är ett fall för städtjejerna i Rent hus. Och någon kaffebryggare har han inte ägt de senaste femton åren. Men den nya känslan Medkänslan var så stark i bröstet och han kände sånt behov av att få hjälpa killen så detta fick styra honom och han bestämde sig för att tänka ut något smart. Han gav sitt mobilnummer och sina dress till brödkillen och reste sig upp från stolen och meddelade att han nu måste återgå till sitt arbete. Brödisen reste sig upp och tog Rolle i handen och presterade sig som Ronny och tackade för inbjudan och för TVn. "Jag tar med mig fikabröd" sa han och snöt sig för tredje gången och slank ut genom dörren och bort mot lastkajen där hans brödbil fortfarande stod igång och väntade på att få bli avlastad.

Rolle gick ut till lagret och såg över vad som behövde beställas och gick och funderade på hur han skulle rädda upp situationen. Han kunde ju inte låta lill-Ronny komma hem till honom och kliva över kassarna med gamla mjölkkartonger och vuxentidningar för att kunna ta sig in i lägenheten.

Plötsligt kom han på det. Hans kusin Björn har ju en egen städfirma. Han kunde kanske ringa till honom? Han kopplade loss telefonen från skärpet och slog numret som han av någon anledning kan utantill. 568 79.

Nu jädrar ska det bli fint i lyan.

Skrivet av: Susanne