Viktor Rydberg

 

Midvinternattens köld är hård,

 

stjärnorna gnistra och glimma

 

Alla sova i enslig gård

 

djupt under midnattstimma

 

Månen vandrar sin tysta ban,

 

snön lyser vit på fur och gran,

 

snön lyser vit på taken

 

Endast tomten är vaken
 

 

Står där så grå vid ladugårdsdörr,

 

grå mot den vita driva,

 

tittar, som många vintrar förr,

 

upp emot månens skiva

 

Tittar mot skogen, där gran och fur

 

drar kring gården sin dunkla mur

 

grubblar, fast ej det lär båta,

 

över en underlig gåta
 

 

För sin hand genom skägg och hår,

 

skakar huvud och hätta ---

 

»nej, den gåtan är alltför svår,

 

nej, jag gissar ej detta» ---

 

slår, som han plägar, inom kort

 

slika spörjande tankar bort,

 

går att ordna och pyssla,

 

går att sköta sin syssla.
 

 

Går till visthus och redskapshus,

 

känner på alla låsen ---

 

korna drömma vid månens ljus

 

sommardrömmar i båsen;

 

glömsk av sele och pisk och töm

 

Pålle i stallet har ock en dröm:

 

krubban han lutar över

 

fylls av doftande klöver; ---
 

 

Går till stängslet för lamm och får,

 

ser, hur de sova där inne;

 

går till hönsen, där tuppen står

 

stolt på sin högsta pinne;

 

Karo i hundbots halm mår gott,

 

vaknar och viftar svansen smått,

 

Karo sin tomte känner,

 

de äro gode vänner.
 

 

Tomten smyger sig sist att se

 

husbondfolket det kära,

 

länge och väl han märkt, att de

 

hålla hans flit i ära;

 

barnens kammar han sen på tå

 

nalkas att se de söta små,

 

ingen må det förtycka:

 

det är hans största lycka.
 

 

Så har han sett dem, far och son,

 

ren genom många leder

 

slumra som barn; men varifrån

 

kommo de väl hit neder?

 

Släkte följde på släkte snart,

 

blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

 

Gåtan, som icke låter

 

gissa sig, kom så åter!
 

 

Tomten vandrar till ladans loft:

 

där har han bo och fäste

 

högt på skullen i höets doft,

 

nära vid svalans näste;

 

nu är väl svalans boning tom,

 

men till våren med blad och blom

 

kommer hon nog tillbaka,

 

följd av sin näpna maka.
 

 

Då har hon alltid att kvittra om

 

månget ett färdeminne,

 

intet likväl om gåtan, som

 

rör sig i tomtens sinne.

 

Genom en springa i ladans vägg

 

lyser månen på gubbens skägg,

 

strimman på skägget blänker,

 

tomten grubblar och tänker.
 

 

Tyst är skogen och nejden all,

 

livet där ute är fruset,

 

blott från fjärran av forsens fall

 

höres helt sakta bruset.

 

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

 

tycker sig höra tidens ström,

 

undrar, varthän den skall fara,

 

undrar, var källan må vara.
 

 

Midvinternattens köld är hård,

 

stjärnorna gnistra och glimma.

 

Alla sova i enslig gård

 

gott intill morgontimma.

 

Månen sänker sin tysta ban,

 

snön lyser vit på fur och gran,

 

snön lyser vit på taken.

 

Endast tomten är vaken.